Aftonbladet – 11 februari 1842, sida 3

drifva sin hämnd öfver de fällde uttrycken om hans hårdhet, hade väl ändå icke varit hans me ning. Han ringde på sitt tjenstfolk; sprang med pigor och drängar upp till slottet och ilade till det rum, der han om aftonen sett ljus. Han fann en honom obekant nyckel i dörren, men denna var tillreglad inifrån, ty genast efter spökets försvinnande hade Frans åter stängt igen Om sig. Värden klappade pi med en sådan ångestful häftighet, att de heliga sjusofvarena skulle dervid kunnat uppvakna. Frans vaknade och mente i sin första bestörtning, att spöket stode åter utanför dörren och hade ämnat honom ett nytt besök. Men då han hörde rösten af värden,som ingenting mer begärde, än att han skulle gifva ifrån sig något tecken till lif, reste han sig upp och öppnade dörren till rummet. Med skenbar förskräckelse ropade värden, i det han slog ihop händerna: Vid Gud och alla helgon! Rödmanteln har varit här. (Underdetta namn var spöket kändt afinnevånarne.) Han har förvandlat er till en flintskalle och nu ör det klart att den gamla sägen icke är någon dikt. Men berätta mig — hur såg anden ut? Hvad talade han? Hvad gjorde han?, Frans, hvilken fullkomligt hade lurat ut frågaren, svarade: v,Anden liknade en man i. röd mantel. Hvad han gjorde — det ser ni nog. Hvad han sade — det skall jag nog komma ihåg. Främling, sade han, tro aldrig någon värdshusvärd, som är full med skalkstycken. Hvad som skulle hända dig visste värden alltför väl, innan han föreslog dig att tillbringa natten i slottet. Farväl med dig. Jag flyttar nu bort från denna min gamla boning, för att aldrig mer återkomma, ty min tid är nu ute. Hädanefter skall aldrig något spöke störa natten här. Men nu skal! jag förvandla mig till mara och plåga värdshusvärden; knipa, lugga, klämma honom, om han icke gvdtgör hvad han brutit