Aftonbladet – 11 februari 1842, sida 1

En mr — RA a rättvisa i tjugu år blomstrat bland stammarna, och om hvars efterkommande den sägen gick, att de skulle ännu en gång uppnå denna värdighet och Arabiska folket då bli lyckligt. Vid expeditionen till landet Yakubia, sydvest från öknen Angad, hade flera krigiska horder erbjudit sitt biträde emot Abd-el-Kaders kalifat och agar. Generalståthållaren ville i början blott förlägga en vanlig besättning i Maskara, men dessa stammars undergifvenhet förmådde honom att der qvarlemna divisionens af Oran generalstab och dess befälhafvare; general Lomoriciere, med 6000 man samt ofantliga magasiner. Denna energiska åtgärd hjelpte. General TLomoriciere kunde nu åt alla sidor företaga ströftåg al flera dagsresor; de förenade stammarna deitogo deri och snart hördes ett allmänt rop om fred. Araberne insågo att de förgäfves kämpade mot ödet; affallen förökades och emirens redan förut föga fruktade makt försvann från dag till dag. Femton af Duärernes och general Mustaphas Smelas tältbyar, som två år förut öfvergått till emiren, återvände till ett antal af 300 krigare; de sade, att de måste komma så länge ångern ännu hade något värde. Ännu vigtigare var Arabernes och Kabylernes vid Tafna samt alla stammarnas norr om Tlemecen mellan Marocko och hafvet affall; denna sisträmnda trakt är ett bergigt land, hvari Franske soldater aldrig förr inträngt och dit de också icke haft någon lust att komma. Öfverste Tampoure hade i November månad härom erhållit de första kommunikationerna och genast med general Mustapha begifvit sig till det inre, för att med stammarnas ombud öfverenskomma om fredsoch lydnadsvilkoren. Redan förut hade Bugeaud, genom en af sina tolkar, Ar Roche, f. d. emirens sekreterare, som kände stammarne och de anseddaste personerna bland dem, inledt underhandlingsrna och han skyndade således att förse öfversten med nödiga fullmakter och skänker. Den 20 December bröt den sistnämnde upp till. en högtidlig sammankomst med scheiken i Trara; han framryckte öfver Rio Salado, fyra dagsresor från Oran och här, på Beni-Ammers område, väntade han sex dagar på scheiken. Man ärnade äfven under tiden tukta Beni-Ammerne. men genast andra dagen bådo de om fred. Afven några afligsna stammar sände sina scheiker, som omgåfvo Mustaphas tält, hvilken de kallade Fransmännens Sultans Svärd, och hvars bemedling de anropade för att erhålla Aman. Mustapha, som sett Frankrike, Paris och den kongl. familjen, berättade för dem hvad han iakttagit, hvad konungen sjelf sagt åt honom om sina välvilliga afsigter rörande Algier, upplyste dem om allt bvad de skulle kunna vinna genom förbundet med en så rik och mäktig nation, och skonade naturligtvis icke emiren, hans vänners och arförvandters mördare, om hvilken han plägade säga: Jag har endast två fiender inför Gud: Satan och Abd-el Kader. De afhörde honsm med den vördnad som ålderdomen i dessa länger alltid ingifver och besörjde hans bref till andra stammar, Slutligen tillkänvagafs scheikens från Trara ankomst. Denne scheik är en helig Marabut och hans folk kallar honom Sultan. Sidi Mohammed-Ben-A!lah-UledSchigr anses för en profetens ättling; hans slägtledning utgör en hel följd af helgon och han sjelf, en man om 43 till 50 år, bär i sitt skarpa och bleka anlete spår af fastor och en ascetisk vandel. I anseende till höfdingens värdighet redo öfversten och Mustapha, jemte en talrik svit, honom en half degsresa till mötes; vid sluttningen af det berg, vid hvars fot Tafnadalen utbreder sig och hvarifrån man i fjerran ser Tlemecens torn, sammanträffade de. Mustapha, hvilken såsom god muselman hos scheiken vördade helgonets karakter, steg först af hästen; scheiken följde hans exempel och slöt honom i sina armar. Svart nalkades de öfversten, mattan utbreddes och man satte sig ned till rådplägning. General Mustapha prisade den dag som den lyckligaste i häns lefnad, då han fick blifva vittne till den uppblomstrande vänskapen mellan en så avsedd person och de kristne och tzekade Gud för början med detta förbund mellan båda folken under Fransmännens mäktige konungs beskydd. Jag kunde, sade han, ej bät!re angt nh lg Dt nr nig i Ra RN RS RR NIAN