Aftonbladet – 11 februari 1842, sida 1

— W — ronne tills jag fått kasta mig på bädden, vch par jar uppvaknar skiner solen, det är jag säker på, ty jag känner mig mycket trött och ämnar sofva på båda öronen.s Jag bör icke dölja för er, svarade värden, att ett rykte går, det icke allt i slottet är luvnt och säkert; man påstår att der skall spöka. M n mi skall inte låta skrämma er deraf. Vi bo, sö: ni ser, nära nog, så att ni kan ropa på oss om något naturligt skulle inträffa; jag skall då med mitt fjenstefolk genast vara till bands för a: bistå er. I nedra våningen hos oss är det inte tyst på hela natten, der är alltid någon vaker. Jag har nu bott bär i trettio år, men kan ä da säga att jag, för min del, har ingeating set. Om det hörs något buller om nätterna, sa ar det bara kattor och mårdar, som grassera i span: målsvindarne. — Försigtigtvis har jag försett er med ljus. Natten är ändå ingen menwviskas vän, Imedlertid äro vaxljusen vigda, så att spökess, ifall sådana finnas i slottet, säkert skola v:ka för dem Värden sade ingen osanning, då han påstad sig icke hafva sett något spöke i slotiet; ty na!tetid hade han väl tagit sig till vara för attsätta sin fot dit in och vid dagsljuset lät intet spöke se sig. Äfven nu vågade skälmen sig icke öfver gränsen. Sedan ban följt vandraren till förstugudörren, öppnat den för honom och sagt ho nom hvart han vidare skulle taga vägen, räckte han honom matkorgen, lyktan och vaxljuse, samt önskade honom en god natt. Frans vandrade ulan ringaste fruktan genom den långa, hvälfda, för hvarje ste3 genljudande förstugan. menande att berättelsen om spöket vore bara ett tomt prat, eller en förvänd och bor blandad tradition om någon fordom timad händelse, hvara! fantasien hade bildat ett onaturligt äfventyr. fan kom ihåg den berättelse han hört ow den hederlige riddar Eberhard von Bronkhorst, för hvars tunga arm man hade skrämt honom så