Aftonbladet – 11 februari 1842, sida 1

nycket och hos hvilken han ändå blifvit så gästfritt emottagen och undfägnad. I anledning deraf och af mycken annan samlad erfarenhet under sin resa, hade han gjort sig till en regel, att af ett -gängse rykte tro alldeles motsatsen, och temnade alldeles åsido den gnista sanning, som den värde junkern påstod ligga till grund för hvarje rykte. Efter värdshusvärdens anvisning gick han uppför en spiraltrappa af sten och kom till en stängd dörr, den han med ex medhafd nyckel öppnade. E:t långt, mörkt galleri, der hans steg doft återskallade. ledde till en stor sal, och derifrån förde 2 massiv ekdörr till en lång rad af rum, riktizen för:edde med alla de möbler, som tjenade till prydnad och beqvämlighet. Han valde ett af dem till sängkamsmare -för natten, elt, som han tycke såg aldra trefligast ut, hvarest han fann en god och mjuk säng, och der han från instret hado utsigt åt wärdshuset och trodde sis derifrår kunna böra hvarje ord som talades. Han patände sina vaxljus, dukade sitt litta qvällsvardsbord och spisade i sådan maklighet och med så mycken smak, som någon nobile på Oiabiti. Dev lapiga vinflaskan lät honom icke ida någor törst, Si fänge tänderna voro i full verksamhet hade han icke tid att tänka på det omtaldta söökeriet i slottet. Om också någonting tycktes hulira på afstånd och rädslan ropade: hör! hör! nu kommer spiket! så svarade senast modet: Dumheter! Det är kattor och mårdar, som bitas ock siåss. Men under den stund, som följde nöst efter maltiden, då det sjette sinnet — känslan af aunger och törst — icke mer sysselsatte sälen, koncentrerades de öfriga fem sinmenas verksamhet endast uti hörseln, och då hviskade fruktan uti Iyssnarens öra tre ängslig tankar, innan än modet en gång hunnit svara derpå. För det första slöt han nu väl till dörren. sköt rigeln före och tog sin tillflykt till det höga,