Aftonbladet – 10 februari 1842, sida 2

UM nn lifsmedlen, käkarna att sätta sig i rörelse, och han sjelf förrättade opåmint smältningsfunktionen. Således strandade det stolta beslutet mot en hård brödskorpa, som vid tjugusju år har någonting oemotståndligt heroiskt, men vid sjuttiosju tyckes helt och hållet hafva förlorat denna kraft. I sjelfva verket hade det aldrig varit Antwerperköpmännens afsigt att utpressa penningar af den arme Frans, utan endast att icke till honom utbetala några, emedan de icke ville erkänna hans fordran. Vare sig nu att förbönen i Bremen verkligen trängt till himmelens förgårdar, eller att de förmenta kreditorerna icke längre hade lust att föda en besvärlig kostgängare, nog af: — efter trenne månaders förlopp blef Frans utsläppt ur sin fångenskap, med det vilkoret att han inom tjugufyra timmar skulle lemna staden och aldrig mera beträda Antwerpens jord. Tillika erhöll han fem gyllen i respengar af rättens händer, som hade bemäktigat sig hans häst, sålt den och på de erhållna penningarna samvetsgrannt afdragit rättegångskostnaden. Med tungt och bedröfvadt hjerta lemnade han, med pilgrimsstafven i handen, denna rika stad, der han för en tid sedan under så högtflygande förhoppningar hade ridit in. Modlös och obeslutsam hvad han nu skulle företaga, eller snarare alldeles tanklös, vankade han genom gatorna till närmaste stadsport, utan att bry sig om hvart den väg förde honom, som händelsen lät honom taga. Han helsade på ingen vandrare och frågade icke efter något herberge, förrän hunger och trötthet öfvermannade honom och tvungo honom att upplyfta ögonen och se sig om efter spiran af ett kyrktorn eller annars något kännetecken af menniskoboning, der han kunde finna bjelp och bistånd. Flera dagar hade han så irrat omkring utan tanka och mål, och en hemlig instinkt hade fört honom på vägen