Aftonbladet – 10 februari 1842, sida 2

dagar hade förflutit satt Frans i skuldtornet såsom häftande för fadrens skuld, sedan han hört den tröstande försäkran, att han ej skulle komma ut förrän ban betalat ända till sista styfvern. Detta var icke de bästa aspekter för den unge mannen, som i sin lifliga fantasi satt så mycket förtroende till staden Antwerpens innevånare, i tanka att de skulle omedelbarligen befordra hans plan för tillkommande välstånd och lycka, och nu såg detta hopp försvinna som en såpbubbla. Han befann sig i sitt trånga fängelse i samma tillstånd som en själ i skärselden, eller som en skeppsbruten, hvars farkost hade glidit nära stranden och vid hamnen, der han hoppades finna säkerhet mot stormen, blifvit spillradt och förstördt. Hvarje tanke på Meta var honom ett törne i hjertat; ingen skugga af möjlighet var nu längre för handen att någonsin mer komma upp ur den hvirfvel, hvaruti han blifvit försänkt. Aldrig skulle han kunna utsträcka sin band efter den älskliga flickan, kanske aldrig se henne mera. Och antag att han åter finge sin frihet och återkomme till sin fädernestad, antag att Meta älskade honom uppriktigt och vore honom trogen — huru skulle hon ändå kunna göra något för hans lycka? — Han föll i en stum förtviflan, hyste ingen annan önskan än den att dö, för att med ens komma ifrån sina själsmarter. Han gjorde till och med ett försök att döda sig medelst hunger. Men detta är ett dödssätt, som icke står en hvar till buds, såsom fordom den utmagrade Pomponius Atticus, åt hvilken matsmältningsorganerna redan, uppsagt all tro och lydnad; — en frisk och sund mage underkastar sig icke så lätt bufvudets och hjertats beslut. Sedan den efter döden längtande i tvenne dagar afhållit sig från att äta, bemäktigade sig en plötslig hunger herraväldet öfver hans vilja och förrättade aila de operationer, som annars tillkommo själen: den befallde händen att gripa i fatet, munnen att emottaga