Aftonbladet – 10 februari 1842, sida 2

OM PINANDE TILL BEKÄNNELSE I HUFVUDSTADENS HÄKTEN. (Slut från gårdagsbladet.) Vid slutet af detta märkvärdiga mål tilldrager sig Aktors, Hr Assessor Saomonssons beteende en synnerlig uppmärksamhet, Tvertemot vittnenas bestämda utsagor och allt hvad omständigheterna tydligen föranleda, har bemälde Assessor ansett hela saken såsom en följd af er sammansättning bland arrestanterna, samt således ock allt ansvar å de tilltalade opåkalladt. Då Aktor funnit för godt att göra sig en sådan förutsättning, så begriper man rätt väl hvarföre det icke blifvit han, som gjort sig besvär med att få angifvelserne utredde, alla de personer inkallade, som kunnat och bordt i saken vittna, och de af andra inkallade vittnen nogare befrågade och med hvarandra tillräckligt konfronterade. Huruvida det kan vara ett kronans ombud tillåtet att handla efter sådane, förut fattade, föreställningar, torde dock förtjena Justitiekanslerens synnerliga bepröfvande. Om domstolen skulle följt Aktors föredöme, så skulle den hafva räsonnerat så, att ehuru de tilltalade ull en del blifvit af ojäfviga vittnen och egen bekännelse fulleligen öfverbeviste, och till en del af bindande liknelser och anledningar synnerligen besvärade, så bör dock intet straff å förbrytelserna följa, emedan alltsammans bestått i en sammansättning af de anklagande, och det vore en klar sak, att om en anklagelse tillkommer på det sättet att flera sammansätta sig om att göra densamma; så vore bevisningen utan kraft, och brottet, äfven der det erkändes, icke förtjent att straffas. Hvad Kämnersrättens utslag beträffar, synes det väl klart, att Rätten ieke låtit sig hänförasaf en dylik förutfattad fördom; men då rätten fordrar särskild bevisning derom, att det så miångfaldigt utöfvade våldet skett i afsigt att pina till bekännelse, så har man skäl till den frågan, om rätten funnit något positift bevis för någon annan mindre brottslig afsigt. Ser man likväl på omständigheterna, så gifva de största sannolikhet åt den meningen, att afsigten varit att pina till bekännelse. Tager man åter icke dessa omständigheter i betraktande, så får saken, så vidt vi kunna förstå, det utseende, att de tilltalade tagit personer, de der befunnits i sådant tillstånd, att de sig ej värja kunnat, och fört dessa personer bort från det rum, der de bordt äga skydd, bastat och bundit dem, samt slagit dem blå och blodiga. Dessa handlingar innefatta öfverflödiga kriterier på edsöresbrott, och synas utgöra andra alternativet till. denmening, som Kämnersrättens pluralitet förkastat. Ty att säga, det våldet blifvit begånget i embetsärender, låter sig icke göra med mindre gerningsmannen för hvarje sång haft specielt uppdrag att piska fångarna, men öfverskridit detta uppdrag. Fogaten åter, säser tydligen, att han ej gifvit Hultman något dylikt uppdrag, och polismästaren har icke ens blifvit hörd öfver den mot honom förekommande angifvelsen, att hafvå befallt en qvinnas inspärrande i en källare. Sannolikt skall detta :mål äfven fästa andra publicisters uppmärksamhet och derigenom föranleda tillfället att återkomma till diskussiooen af sjelfva hufvudsaken och medlen att skydda anklagade personer från misshandling. Vi öfvergå nu till fortsättningen af sjelfva berättelen. 9) Johanna Grönberg uppgaf att hon, dagen efter Fettisdagen sistl. år, blifvit upptagen i kyrkan af Hultman, som lagt omkull henne öfver en ohyflad planka, samt befallt häktade Thalin och BoER TP RDR RN TORSTEN AD FEAR OA SAR