Aftonbladet – 9 februari 1842, sida 2

rummet, hade Hultman då slagit Fritsberg med en tjurkarbas, så att Fritsberg nödgades påtaga sig att ban innehaft dyrkarne. Sedermera hade Fritsberg, vid flera tillfällen med ungefär 44 dagars mellanskof, blifvit af Svanström upphemtad från arresten till Hultmans rum och derstädes, i närvaro af hustru Berg och barnmorskan Lindqvist, slagen än af Hultman än af Jxderin med käppar och tjurkarbaser för att förmås till ytterligare bekännelser. Hustru Berg, häröfrver hörd, bekände att hon af fruktan för misshandling falskeligen uppgifvit, att Fritsberg, Jäfvert och N. P. Sveasson lemnat henne det tjufgods hon innehaft, hvarigenom hon förorsakat den misshandling, som jöfvergått Fritsberg och Svensson. Hon uppgaf äfven att så tillgått med Fritsbergs missbandling som han berättat. Häröfver hördes på ed Fångknekten Svanström och uppgaf, att Hultman flere gånger slagit Fritsberg hårdt med tjurkarbas i mottagningsrummet, för det Fritsberg å sig ej velat bekänna brott. Fritsberg bade en gäng visat Svanström blånader på sin blottade kropp efter slagen. En gång hade Svanström, på Hultmsna befallning, upphemtat Fritsberg i kyrkan, der Svanström sett Hultman slå Fritsberg med en tjurkarbas. Fritsberg, som är 928 år gammal och tillförne ej varit för brott tilltalad, blef ansedd öfrvertygad att hafva emottagit och fördöljt saker, som honom vetterligen varit stulne, och dömdes derföre att stå tjufsratt. 2) Nils Petter Svenssons angifvelse innefattar följande uppgifter: att Jzierin bace varit närvarande vid de flesta tillfällen, då Hultman slagit Svensson, samt att Jederin dervid yttrat: ban har fått för litet — slå mera. Huitman hade efter Svenssons uppgift å alla rum i stadsrushäktet väl 40 å 20 gånger slagit Svensson för att tvinga honom påtaga sig de åtalade stölderna. Sedan han nödgats påtaga sig dem hade misshandlingen fortfarit för att förmå honom bekänna hvart det stulna tagit vägen, hvilket varit omöjligt för honom, emedan han cermed ej haft någon befattning. Hustru Berg bade äfven varit närvarende, då Svensson blifvit slagen så att blod flutit från honom ned på golfvet och dervid Berg uppmanat Svensson att bikanna för ati slippa misshandling. Uppsyningsmanen Lundberg hade en gång i fångknektarpes rum slagit Svensson med en tjurkarbas, tills han måst bekärna stölden hos grosshandlanden Silfverberg och sedan fortsatt misshandlingen för aut tvinga Svensson bekänna hvart det stulna tagit vägen. Vid detta tillfälle hade häktade barnmorskan Lindqvist, hustru Berg, uppsyningsmannen Wiberg, qvinspersonen Björling, och vaktmästaren Hultmans hustru och fångknekten Svanström varit narvarande. I afseende på denna angifvelse erkände gevaldigern JÄderin att han en gång varit närvarande då Svensson uti fångknektarnes rum erhällit 25 prygel för;det han, enligt Hultmans uppgift, skulle gjort försök att rymma. För öfrigt nekade Jederin att hafva varit närvarande då Svensson blifvit misshandlad. Svensson påstod sig aldrig hafva gjort försök att rymma. Uppsyningsmannen Lundberg medgaf att han vid ett tillfalie tillsport Svensson hvart;det hos grosshandlaren Silfverberg stulna silfverskrin tagit vägen, hvarvid Lundberg, då Svensson kommit honom för nära, skjutit honom ifrån sig, men icke slagit honom. Såsom vittnen häröfver hördes på ed: Uppsyningsman Wiberg, hvilken uppgaf att han en söndagsalton sistlidne April månad ätföljt uppsyningsman Lundberg till häktet för att af Svensson få veta hvart ett hos grosshandlaren Silfverberg stulet silfverskrin tagit vägen. Då Svensson, uppå Lundbergs fråga, gifvit honom ett svar, som misshagat Lundberg, men hvars beskaffenbet vittnet ej erinrade sig, hade Lundberg med en tjurkarbas, som legat framme i rummet, gifvit Svensson ett eller par slag ). För öfrigt visste Wiberg iogenting, och icke heller om Svensson fått flera slag af Lundberg, emedan vittnet utgått i yttre rummet för att emottaga en annan arrestant, som då ankommit. Men, på af Svensson genom domstolen framställd fråga, uppgaf Wiberg, att han vid ett tillfälle sett, att Hultman i stadshushäktet tilldelat Svensson 25 prygel och derefter fängslat honom med fotbojor, samt att Hultman uppgifvit, att det skedde på tillsägelse at Konungens fogat, emedan Svensson skulle gjort försök att rymma. För det andra afhördes fångknekten Svanström. Han hade två serskilda gånger varit närvarande, då Hultman med en tjurkarbas, som varit 4!, aln lång samt af 2 karlfingers tjocklek i ena, men smalare i audra ändan, slagit Svensson, uemligen en gåeg i vaktrummet, dit Svanström på Hultmans befallning uppiemtat Svensson, som varit i skjortärmarna. Svanström hade dock snart gått ut i förstugan, för att slippa se det motbjudande uppträdet, men efter en god stund blifvit inropad af Hultman, hvarefter Svanström nedfört Svensson i häktet. Denna gång hade likväl Svensson hvarken sagt, ej heller det synts på honom, att ban blifvit slagen. Andra gången hade Svanström också på Hultmans befallning upphemtat Svensson, som äfven nu varit i skjortärmarne, hvarvid Hultman gifvit Svensson flera slag af tjurkarbasen. Svanström hade lizväl äfven då, och af samma orsak som förra gången, utgått i förstugan, och derifrån hört Svens) Detta förklarade Lundberg så, att han gifvit Svensson slagen, endast för det denne gifvit Lundberg ett