Aftonbladet – 9 februari 1842, sida 2

tt komma till något herberge. Stormmoln sammanpackade sig på himlen och ur dem bras ett störtregn som genomblötte honom ända in på bara kroppen. Deita föreföll den bortskämde inge mannen, som från barndomen var van vid i upptänklig beqvämlighet, alltför obehagligt och han befann sig i den bekymmersamaste förläsenhet huru han i detta tilistånd skulle tillbringa natten. Till sin tröst varseblef han deck, så snart ovädret någorlunda saktat sig, ett ljussken på afstånd och, följande strimman af detta vinkande sken, anlände han snart till en usel bondkoja der han imedlertid erhöll föga tröst. Huset liknade mer en boning för kreatur än för menniskor och värden nekade bonom eld och vatten, som hade han varit en fågelfri man, emedan den ohyfsade bonden just stod i begrepp att jemte sin oxe välta sig på halmen och var för lat att för främlingens skull åter uppblåsa den på spiseln slocknande elden. Franz uppstämde af missnöje och nedslagenhet ett klagande miserere, och började sedan att med kraftiga svordomar förbanna de vestphaliska stepperna, men bonden brydde sig föga derom utan blåste ut ljuset, utan att vidare taga notis om främlingen, ty han var alldeles okunnig Om gästfrihetens lagar. Men när! nu vandringsmannen utanför dörren icke upphörde att med sin veklagen störa honom, hittade han på ett medel att göra sig af med honom, förmådde sig ändtligen till att tala och sade: Landsman, om ni vill hafva beqvämt och bli väl plägad, så finner ni här icke hvad ni söker. Men rid till venster genom småskogen, der bakom ligger den hederlige riddar Eberhard von Bronkhorts borg, han mottager och herbergerar hvare resande liksom ett hospitalkloster emottager pilgrimer från den heliga grafven. Han har baa en liten vurm i hufvudet hvilken han aldrig är kunna aflägga. Det är att han aldrig släp