Aftonbladet – 9 februari 1842, sida 2

skulle tänka derom. Efter några månaders förtopp, då tiden något hade mildrat hennes sorg och hennes sinne lugnare fördrog den älskades frånvaro, föll det henne ändtligen in, i det hon påminte sig den unge mannens klädsel och blick vid det sista mötet, att förböner kunde vara för honom. Hon jemförde alltsammans i sina tankar och gissade ändtligen sakens sammanhang. Ehuru förböner i kyrkan just icke stå i rop för någon synnerlig verksamhet, utan äro för de an-läktiga själar, som taga sin tillflykt till dem, merendels en bräcklig stödjestaf, emedan den kristliga församlingens andakt plär, vid predikans slut, vara utslocknad, så uppflamnade dock deremot hos den unga Meta andaktens låga just nu, som aldra lifligast vid denna böns uppläsande och bon underlät icke att af hjertans grund anbefalla den unge resande åt dess skyddsengel. Under dennes osynliga ledning och sin älskarinnas varma välgångsönskningar fortsatte Frans sin till Brabant företagna resa, för att i Antwerpen uppbära en betydlig summa. En resa från Bremen till Antwerpen var på denna tid, då stora röfvarband lurade i skogarna, och då hvarje godsherre ansåg sig berättigad att öfverfalla och utplundra en starkars resande som icke vetat förse sig med lejdebref, och sedan låta honom försmäkta i sitt röfvareslotts djupa fängelser — en sådan resa var, säger jag, förknippad med flera faror och svårigheter än nu för tiden en resa från Bremen till Kamtschatka; ty den landfred kejsar Maximilian hade låtit pålysa gällde väl i flera af rikets orter som lag, men efterlefdes föga. Det oaktadt lyckades det den ensamme resande att uppnå milet för sin vallfart, utan att han stötte på det ringaste äfventyr. Nu skulle dock ett sådant möta honom. Djupt in i det öde Westphalen red han en qvalmig dag ända till nattens inbrytande, utan