Aftonbladet – 9 februari 1842, sida 2

rare brott och isynnerhet om tjensteförbrytelser. Det är icke ovanligt, att aktorer 1 dylika mål sträfva ända till det orimliga för att öfverbevisa den anklagade, eller aggravera hans förbrytelse och föröka hans straff; men en fredligare aktor än assessor Salomonson i detta mål, skall man svårligen i något af så svår rubrik finna; flera gånger har ban till och med ej funnit sin närvare vid undersökningen behöfl:g. Domstolen slutligen, kan i sanning icke heller beskyllas för synnerlig stränghet i ransakningen, och då man äfven finner, att en af de hårdast tilltalade, för all den missbandling af prygel och slag med åkommor mot värnlösa personer, som kommit honom till last, sluppit med 2 Rdr 32 sk:rs böter, och 3 Rdr 46 sk. för sveda och verk, så kan man icke misstaga sig derom, att Regeringen icke begagnat sitt inflytande för att hos de af benne beroende myndigheter väcka någon fiendwig stämning emot prygelsystemet. Likväl medför detta system oberäknelig skada för samhället och otroliga svårigheter för domaremakten. Förgäfves skall man undskylla sg med nödvändigheten att taga reda på tjufvar och skälmar; ty det är ett faktum, som icke kan bestridas, att dessas antal, så väl som deras djerfhet och vildsinthet. under pinosystemet alltjemt tilitagit, och detta visade sig under den Hultbergslia tiden på eit alldeles förvånande sätt. Den närmsta följden för bufvudstaden har blifvit den, att de fieste förbrytare vid domstolen återkalla hvad de i polisen blifvit tvungne att bekänna, och att brottets utredande sålunda försvåras. Genom förhastade arresteringar, och genom misshandling å äfven oskyldige personer, utvidgas kretsen af dem, som få göra bekantskap med fängelserna och den der rådande hårdheten, hvaraf också följderna visat sig deruti, att delaktighet i brott allt oftare förekommer äfven hos personer, som kunna anses tillhöra medelklassen, och att blygseln för bekantskap med fängelse och brottslingar slutligen försvinner. De onda följderna får sambäliet dagligen erfara, men de förmenta goda — brottens aftagande i mängd och svårhet — de uteblifva. Och hvad annat kan man vänta, om man tillåter lagöfverträdelser och barbari på ett håll i den förvända tron, att derigenom bota dem på ett annat? För att lätta öfversigten af den vidlyftiga ransakningen, hafva vi först upptagit angifvelserna hvar för sig, jemte det i hufvudsaken mot angifvarne fällde utslag, derefter de anklagades försvar och slutligen domstolens utslag. Utdraget lyder som följer: Under det ransakning sistlidne sommar pågick vid Kämnersrättens första afdelning vti så kallade Norinska målet, uti hvilket icke mindre än 95 personer voro tilltalade för åtskilliga stölder och mer eller mindre delaktighet deruti, återkallade flere af de tilltalade, nemligen: förre snickarearbetaren C. 0. Fritsberg, Vaktmästaren vid inrikes tullbevakningen N. P. Svensson, Smedslärlingen G. A. Södergren, Badare-eleven G. E. Modin, f. d. betjenten C. Th. Järngren, f. d. bokbindarelärlingen J. E. Halleaberg, ynglingen Zacharias Johansson, Barnmorskan M. M. Lindqvist, förre drängen C. A. Thalin, qvinspersonen G. M. Grönberg, Badare-eleven Jäfvert och förre svarfvarelärlingen Boström sina inför Poliskammaren afgifne bekännelser, och uppgåfvo att dessa bekannelser blifvit dem aftvungne genom misshbandling eller pinande i Stadshushäktet. Såsom upphofsman till denna misshandling uppgåfvo de Polisgevaldigerne Jederin och Lindqvist, f. d. fångvaktmästaren vid Statshushäktet Hultman, polisuppsyningsmännen Lundberg, Ekerman, Forslund, Cederdahl samt förre fångknekten Söderström. Angifvelserne voro hvar för sig af följande innehåll: 4) Förre Snickarearbetaren Fritsberg. Sedan han den 40 sistlidne Mars blifvit insatt i stadshushäktet, hade han dagen derpå blifvit af fångknekter Söderström uppförd i Vaktmästaren Hultmans rum, der Hultman sjelf samt Gevaldigern Jiederin äfver befunnit sig och dit äfven 2:ne andra fångar, nemliger hustru Berg och vaktmästaren N. P. Svensson blirvi införde. Sedan nyckeln blifvit tagen ur dörren, hade Jederin och Hultman beskyllt Fritsberg for åtskilliga stölder och uppmanat honom att bekänne dem. Då Fritsberg nekade, hade Jaederin ryckt ho. nom i håret samt slagit och sparkat honom, och di Fritsberg likafullt fortfarit att neka hade de mec hvar sin hasselkäpp slagit Fritsberg, till dess har måst falskeligen å sig erkänna beskyllningarne. Der: vid skulle äfven Hultman hafva framdragit en sabe och yttrat ait han skulle bugga hufvudet af Frits: berg, emedan sådant icke vore farligt då det skedde mot en arrestant. Vid ett sednare tillfalle hade Fritsberg blifvit uppförd uti den så kallade kyrkan ) der Hultman ensam befunnit sig och haft nägra dyrkar med sig. Sedan fångknekten Svanström gått ur ee RR FE ÅT mar dare KR RR