Aftonbladet – 9 februari 1842, sida 2

försvinnande, när jag ieke mera möter henne då vägen till och ifrån kyrkan? — Skall hon icke inse mig för trolös och bannlysa mig ur sitt hjerta ?n Denna tanke oroade honom mycket och han visste icke på länge hur han skulle upptänka något medel för att underrätta Meta om sitt förehafvande. Men den uppfioningsrika kärleken ingaf honom snart den idn, att låta från predikstolen kungöra sitt förehafvande. Han köpte fördenskull i den kyrka som hittills gynnat det bemliga förståndet mellan de älskande en förbön för en ung resande som reste i affirer, hvaruti föfsamlingen uppmanades att nedkalla himlens välsignelse öfver den okände, att han lyckligen måtte utföra sitt företag. Denna förbön skulle räcka ända till dess han återvände och kunde erlägga en groschen för tacksägelsen efter lyckligen fullbordadt värf. Vid det sista mötet med den älskade hade han klädt sig i reskläder, gick benne helt nära och helsade på henne med en betydelsefull blick samt med mindre försigtighet än förr, så att bon dervid rodnade ända upp till hårfästet, och moder Brigitta fick anledning till många speglosor öfver den utsväfvande sluskens efterhängsenhet. Denne skulle väl, mente gumman, slutligen ådraga hennes dotter ett elakt rykte, och hon försummade icke att hela Guds långa dagen icke sust på det angenämaste underhålla denna med jamtal angående den unge dagdrifvarn. Från den dagen syntes Franz Melcbiorson icke mer i Bremen och förgäfves söktes han af det skönaste ögonpar i hans fädernestad. Ofta hörde Meta förbönen för honom uppläsas, men hon gaf ingen akt derpå emedan hon var så bedröfvad öfver att hennes älskare icke mera visade sig. Detta hastiga försvinnande var henne alldeles oförklarligt och hon visste icke hvad hon