Aftonbladet – 9 februari 1842, sida 2

RÄTTEGÅNGSOCH POLISSAKER. Om pinande till bekännelse i hufvudstadens häkten. Man hade skäligen föreställt sig att den påbörjade räfsten med förre polismästaren Hultberg skulle gjort ett slut på pryglingarne och misshandlingarne i hufvudstadens bäkten. Beklagligen synes dock flera under sednare tid yppade; omständigheter ådadalägga, att så icke förhåller sig. Ett sådant mål, tillräckligt anmärkningsvärdt att ådraga sig allmänhetens uppmärksamhet, har icke längesedan förekommit 1 Kämnersrätten. Man öfvertygas deraf att stryk och misshandling höra till ordningen för dagen i hufvudstadens fängelser, och att om höga vederbörande icke uttryckligen anbefallt ett sädant pinosystem, de åtminstone icke på minsta sått hämmat det, eller i ringaste mån ingifvit pulisbetjeningen någon större respekt för lagar och mensklighet, än denna betjening förr ägt. Efter alla de skarpa lexor, som 2flidne Hulibergs olycksöde förorsakat, är det i sanning förvånande att Regeringen icke med stränghet befallt uppbörandet af allt sådant pryglande, och ait en Öfverståthållare, hvilken annars har ett så känsligt sinne som den närvarande, kunnat förena detta med att se genom fingren med sådant behandlingssätt. Man kan ock häruti som i mycket annat under sednare tid ej undgå att a rka den slapphet som vidlåder Hr Justitieerns vårdnad öfver lagarna, likasom Hr Jastitiekanslerens hvilken, såsom genom ett nära familjeband lierad med Öiverståthållaren, bör äga desto närmare tillfälle att göra sig noga underrättad om hvad sig tilldrager inom den sednares departement. Alla omständigheter vid ifrågavarande undersökning visa imedlertid tydligt, att Regeringen icke gjort något allvar af laglösheternas bhämmande. Man erhåller deraf nastän en moralisk visshet att betjeningen vid polisen och i häktena anser stryk och misshandling såsom preliminärerne till de flesta kriminalundersökningar; att de tro sig berättigade. eller snarare förpligtade att, med och utan befallning, pinligen ransaka fingarna och att stryk, så att säga, haglar i hufvudstadens fångrum, i vaktmästarns enskildta rum ochi sjelfva skyrkanx, eller det rum som för fångarnes gudstjenst begagnas; det är rysligt hvad de byfla om dessa fångar i häktet,, vittnar vaktmästaren Hnltmans egna hustru. Likaledes visar ransakningen, att polisoch fångbetjeningen utan betänkande förneka hvad de sannolikt gjort, och att, der de nödgas erkänna sina våldsamheter, de dock alltid, tvärt emot all rimlighet, påstå, att våldet icke blifvit föröfvadt för att pina till bekännelse. Vidare ser man, att aktor — Hr assessor Salomonson — ingalunda behandlat detta pinomål med den uppmärksamhet och drift, som eljest af aktorer användas, då fråga är om svå