Aftonbladet – 9 februari 1842, sida 1

Metas hjerta skulle slå,så djupa rötter; hon bade bittills ansett honom blott som en vild ranka, sen der gerna klängde sig upp kring hvarje stör; som kom den något nära. Denna obehagliga upptäckt, som hon nu trods de sig med säkerhet hafva gjort, förorsäkade henne ingenting mindre än glädje, men hom, bt duck invgenting märka. Esligt sin stränga moral liknade bon en flicka, som före den preste-hga välsignelsen låtit kärleken invästla sig 1 bjertat, vid ett maskstunget äpple, hvilket väl dugde för ägat, men icke för att äta, och hvilket man lade afsides utan att vidare ge akt derpå; men den toda masken tärde imedlertid på dess inre ock tunde ej fås deruiur. Hon slog nu helt och hållet ur hågen, ait i sin fädernestad någonsin mera komma sig upp, och fogade sig tyst och tåligt i sitt öde, meuande att det numera icke stode att ändra. Imnedlert:d kringlopp i hela staden det ryktet, att den stolta Meta bade gifvit hummeikunsen korgen; detta rykte trängde äfven till den trånga grärden. Frans Var utom sig af glädje då han hörde denna sägen af så många trovärliga persouer bekräftas, och den hemliga sorg, som en tid hos honom alstrats af fruktan, att den rike medtäflaren skulie helt och båilet borttränga honom ur Metas hjerta, plågade honom ou icke mera. Han var nu aildeles säker. på, ätt ban var älskad, och trodde sig i och med detsamma vara den enda i bela staden, som kunde förklara den för alla andra oupplösliga gitan, angående driffjedern till Metas besynnerliga handlingssätt. Kärleken hade väl af dagdrifvaren skapat en