Aftonbladet – 3 februari 1842, sida 1

derna mot de otirogne. Moskaus storlurstar hade länge begagnat denna kyrka för sina ändamål, men med patriarken Nikon uppträdde först den taånkan tydligt och bestämdt uttryckt, att ;enom trons makt draga till sig de delar af Polen, som sedan längre tid tilihörde oriental ska kyrkan. Denna id blef 1ådande äfven sedermera, då en förfinad politik intog trosnitets ställe, till dess nästan alla fordna Ryskt-polska länder voro lösryckta från Polen och man stötte på ursprungligen strängt katholska provinser, hvarest ifrågavarande id måste befinnas alldeles ofruktbar. Anda till Pragas obyggliga stormning al Suwaroff var Polen ingenting annat än en fiende, som man med våld sökte betvinga; år 4844 var det redan en nyttig bundsförvandt som man smickrade. Huru denna öfvergång egde rum, skulle erfordra en historisk skildring, hvartill här icke finnes tillfälle. Nog af, Kejsar Alexander sökte vinna Polaekarne på ett sätt som stundom väckte der Ryska adelns förtrytelse. Idgen om en politisk panslavism var imedlertid redan då ej mer blett några få ledande personers tillhörighet, utan hade inträngt inom Rysslands hösre sällskapskrets och utvecklades både politiskt och litterärt på mångfaldigt sätt. Afven i den ryktbara sammansvärjningen, sem utbröt vid Kejsar Nikolai uppstigande på tronen, var fråga om en delning af alla slav-länder, främmande så väl som Ryska, i nio stora delar, men hvilka skulle lyda ett gemensamt öfverhufvud. Så snart en sådan sinnenas riktning yppat sig inom det stora östra slav-riket och synbart fann gensvar äfven hos åtskillige Polackar, kunde en i dst gamla Polska riket rotfästad revolutionsanda endast föranleda en obeh pisod. Si snart likväl denna var förqväfi dde en följd af de genomtänktaste och kon te åtgärder, som hade samma karakter i erkade till sammma syfte, alltifrån valfartsklostfels på berget Potschajew tilldömande till österländska kyrkan år 4831, ända till Ryska senatens anvisning som högsta instans för de Polska domstolarna, hvilket egde rum för blott några få veckor sedan. Derjemte har en eröfringsanda yppat sig inom Rysk-grekiskå kyrkan, liksom, fördom hos den Romerskå, så att regeringen på åtskilliga ställen, såsom i Lifflavd, snarare behöfver hejda än uppelda den. En tygellös panslavistisk anda har med ett ord bemäktigat sig Rysslands bildade klasser och yttrar sig på ett ofta för anständigheten och klokheteh stötande sätt. Dess kraft och verksamhet hafva imedlertid bhfvit så starka, att regeringen, från hvilken ideen sannolikt utgått, ke mer är mästare deröfver. ARN Nu uppstår den stora, hittills olösta, frågan, buruvida denna Ryska med helt och hållet propagandistiska syften upp:rädande panslavism står i något sammanhang med den Böhmiska, nästan helt och hållet litterära. Så obestridligt ett dylikt sammanhang än är hos enskilda personer, så orättvist vore det likväl att vilja identifiera båda i deras bemödanden, ty de hafva i sjelfva verket blott få egentliga beröringspunkter. Panslavismens rörelser i vestern, hvarest bildningen hvilar på helt andra andra; andeliga och veridsliga grundvalar än i östern, hade säkert länge förblifvit svaga och obetydliga, utom tilldragelserna i Ungern; men dessa! gåfvo deråt en äggelse, hvars verkningar-allt mer och mer vidga sig, ehuru de redan hunnit en beklaglig grad af häftighet. . Efter den sinnenas uppretning. som Kejsar Josef II:s förordningar uppväckte ivUngern, fattade tankan på: en nationellare -utbildning allt mer och mer en de! af de högre Mgyarklasserna, och den sedan tvenne -årbundra: den alldeies obetydliga Magyariska litteraturen börjar således åter lyfta sig. Anledningen var ej blott en opposition mot Tyskland, utan äfven en mot Slaverne, emedan icke ällenast Slowakerne började, till följe af språkens gemensamhet, närma sig till Böbmarna, utan tulgifvenheten för Ryska kyrkan också allt mer och mer yppade sighos flera af de i Ungern bosatta stammarna. Men efter Polska revolutionens olyckliga utgång bar den Ryska panslavismen ryckt allt närmare, tvungit Magyarerne till motanstaler och nu har panslavismen.bifvit den egentliga motståndaren. Hvad man än må säga om de mångfaldiga åtgärderna till det Magyariska språkets odling och utbredande, hvad man än må berätta om enskilda svärmare, så är det dock visst att alltsedan Polska revolutionen äro dessa åtgärder att anse hufvudsakligen ;som försvarsanstalter mot den Ryska pånsiavismen. S:eget är djupt ingripande, och äfven Magyarernes vänner och anbängare bafva erkänt, att detta språktvång, om det än inskränker sig till enskilda bestamda ämnen, likväl har till allmänt ändamål att förvandla till Magyarer Ungerns hela befolkning, som består af -ganska olika stammar; hvaraf icke hälften tillhör Magyar-stammen; om något tvifvel kunde äga rum åhgående en sådan syftning, så skulle en Jelenkors, (en Ungersk tidnings) språk helt och hållet skingracdet. Att den beträdda banan och) det föresatta målet äro i hög grad önskvärda förde egentlige Magya-. rerne och till en viss grad nödvändiga för deras stams bibehållande och stärkande, kan alldeles icke bestridas; vi äro också långt ifrån att vilja förnekät Magyarernes rättighet att förfara som de göra, men, hvad: vi bestämdt tvifla på är framgångens möjlighet. -Det: får icke förbises, att maovarismen. sedan hon under de sista åran nt. t.