Aftonbladet – 2 februari 1842, sida 3

ör uppkomsten af ett prestvälde, mera allsmäkigt än det någonsin fanns inom katolska kyrkan, icke nog att den, genom sin lära om onöligheten af all högre själsodling, förlamar och motverkar mensko-andens inneburna längtan ill högre bildning oeh utveckling, ieke nog härmed, — utur dess dogmer om nya födelsens sgonblicklighet, om dens. k. kristna fullkomligheten m. m., utyecklar sig äfven ett organiskt yckleri. Metodismen; ej nöjd att hafva förvandlat den fria, den förnuftiga mannen till en räl under prestvälde, råhet oeh vidskepelse, slujar med att göra henom lågare och uslare än någon träl, att göra honom till en farisg, som beprisar himmelen och föraktar medmenniskor.s Det finnes i hithörande ämnen måhända insenting af mera vigt, än just detta, att utan misskund rycka larven från denna ordens-konsregation, denna slutna kast, denna intoleranta aristokrati af andligt uppblåste och högmodige, hvilka anse sig vara ett utvaldt menniskoslägte, bättre och vissare om den eviga saligheten än la andra, endast derföre att de-gå flitigare i kyrkan, läsa flera böner och hvälfva ögonen anläktigare. Då nu de teologiska frågorna och de religiösa reformerna en gång kommit på tapeen, för att förmodligen ieke mer af den allmänna diskussionen lemnas ur sigte, skola vi också. icke sakna tillfälle iatt för egen del dit återkomma och deråt egna den speciella uppmärksamhet, saken förtjenar. Författaren upptager härefter till en mera utförlig kritik de särskilda dragen af den bild, herr Scott tillmätit sig på fri band utkasta af den svenska församlingens ölycksaliga förfall och andigt förtappade tillstånd. Herr S, har utkastat denna bild med lagsens taflor i band.: Vid andra budet har han redan haft en rik anledning att himla sig, och han har förklarat det i Sverge ,oaflåtligt förekommande missbruket af Guds nåmnp, i sådana uttryck söm t. ex. ,Herre Gudy, pHerre Jesus,, Gudbevars, .Kors,, vid Gudn m. m. vara ett i ögonen fallande bevis på den andiiga döden. Herr Cavallius genmöler, att dylika utrop i sjelfva verket kunna vara högst oskyldiga, om också det tanklösabruket deraf ingalunda är alt gilla, och att man åtminstone icke precist behöfver få spasmer deröfver; sådana slags exklamationer eller bekräftelseformer hafva af ålder varit i bruk hos alla folkslag, romarne svuro vid Herkules och de fromma medeltidsriddarne inskrefvo på sina sköldar Guds död!s Guds sår! 0. d. utan att det föll någon menniska in att anse detta som ett bevis på en beklaglig saknad af all vördnad för de gudomliga namnen. Forntidens högtidliga eder hafva genom språkets förvrängning till en stor del öfvergått till vanliga utrop, hvilka numera begagnas utan att man ers misstänker någon ursprunglig högre betydelse deri. -Således utsäger numera den svenska bonden fullkomligt omedvetet silt pinadön, vasserratre,, vasserrådöp, 0. s. v. utan att ana att han dervid åberopar sig på vårs herras pinar, död eller träd (kors). Att uti dylika numera aldeles betydelselösa utrop, — säger förf. — se ett bevis på den andliga döden, dertill fordras all metodismens skenhelighet och fariseism; och alldeles liknande är förhållandet med andra i vårt land brukliga svordomar, hvilka genom språkbruket förlorat mer eller mindre af sin högre betydelse För att visa det denna ovana, som visserligen är ful, men icke derföre värd en evig fördömelse, imedlertid är lika vanlig i-andra länder. har författaren roat sig med att från herr Scotts eget gudliga och metodistiska fädernesland hopsamla en liten rätt snygg katalog på eder och svordomar, hvilka verkeligen till en del äro af den syndiga beskaffenhet, att hvartenda hår på herr Scotts hufvud dervid måste resa sig af fasa. (Slutet följer.)