Aftonbladet – 2 februari 1842, sida 3

sannt, churuväl jag, på Mylords befallning, stängle den yttre. porten och bär nyckela P min. icka. Y : Lögnare! Du är en best att ljuga ! ropade. srefven; i det han med foten sparkade efter portvaktaren; . Kungen är borta; jag såg honom! spränga ut gerom porten. . . i Medan 1lorderne icke visste hvad de skulle: tänka, och under det de bestörte sågo på hvarandra, kastade Ramsay sin blick upp it ett rundt. torn, hvars fot begränsade slottströdgärden: och hvarest han, under det han sparserade medl Flora, hade varseblifvit en halföppnad utfallsport. Några famnar nedanför tornets tinnar var ett litet fönster. Å , -,Der! der! ropade Ramsay i trädgårdsporten, i det han pekade upp åt fönstret. : Han kunde icke siga mer, ty förskräckelsen qväfde hans röst. N Lorderna tiltade upp. Hvad fingo de se? — Konungens hufvud syntes gezom fönstret. En hand fattade honom i strupen och tycktes vilja qväfva honom eiler ock rycka honom tillbaka ia i rummet. : Hje!p! hjelp! — Förräde:i! — Hjelp Mylörd af Mar! hördes nu kungen ropa med halfyväfd röst. Förräderil Djefvulskt förräderil, dundrade grefven a! Mar i det han drog sitt svärd. Följen mig, lorder och riddaret, Upp i slottet! Till kungens hjelp! ropades Vere och Herries, störtande med dragna värjo: in i borgen. Govrie ilade efter dem. ; Ramsay var just i begrepp att gripa denzc och hade redan fattat honom i skärpet, då har åter släppte honom, satte sin dolk på en tjena res bröst och ropade: : Leder icke den lilla utfallsporten i trädgår den upp till det öfversta torngemaket? — Svara karl, eller — vid Christi blod! — jag genom borrar dig.