Aftonbladet – 2 februari 1842, sida 2

I samma ögonblick uppdrog Ruthven ur gör del en stor nyckel och stötte den med ovis: och darrande hand i låset af näninde dörr. Di han öppnat dörren, nödgade han kungen att in träda i det lilla runda törnrummet. Hvem beskrifver monarkens förskräckelse, di i detsamma dörren med mycket brak flög iger efter honom och han hörde lord Ruthven met hastiga steg aflägsna sig? Han såg sig omkring —då framirädde en från topp till tå väpnac man med slutet bjelmgaller och höll ett drage svärd emot honom. . : VIL Under det att detta tilldrog sig i slottet, och srefven af: Govrie under tiden för konungens följeslagare förklarade de franska hästarnes företräden framför hemlandets, hade John Ramsay sakta smugit sig efter Flora Mac Alpin, som lustvandrade i slottsträdgården, hunnit upp henne och fattade henne plötsligt vid handen. Således-i dessa aflägsna trakter, vid Tayflolens stränder, sade han ömt; skulle jag återinna den stjerna, som vid Themsens strand upp: sick för mig; den stjerna, efter hvilken jag dagigen längtansfullt blickade och efter hvilken jag serna velat tåga, icke som en vis, utan som n dåre.n O, jag ber er, sir John, inföll Flora ängsigt, att ni icke måtte förnya det språk ni förle i London, ett språk som jag icke bör afhöra och som redan gjort mig alltför mycket.bekymmer., : Hör mig, dyrkade Floral ropade ynglingen. Nej, sir, afbröt flickan åter. Den fattiga, ifvergifna, af andras nåd beroende flickan aflig värkemst får icke afbhöra: sådana ord af e ung nan som tillhör Skottlands förnänista adel. Åt ninstone hädanefter Vil: jag icka höra er. Att ag gjorde det förr; skecde af barnslig enfald eh oerfarenhet, af ungdomligt lättsinne. Det utgör också mitt lifs olycka.