Aftonbladet – 2 februari 1842, sida 1

UTRIKES. FRÅNKRIKE. Vi nämnde 1 går, att vi skulle återkomma tili ett eller ett par af de anföranden i Deputeradekammaren, som gjört undantag från den all männa obetydligheten. . Det förnämsta .af desss och kanhända ett af de bästa, som niågonsir blifvit hållna i denna kammare, är Hr Tocquevilles, med hvilket vi således göra början. Det lyder som följer: Jag skall, sade talaren, icke beträda mine föregångares bana och icke tala om den utländske politiken. Bebhöfver jag väl säga er, att jag icke gillat Kabinettets förfarande, i detta hänseende, då jag för elt år sedan uppträdt.deremrotj -töratseska de händelser. som sedan inträffat, ty diplomatiker har uttalat sitt orakelspråk: händelserna äro redan inträffade! Dessa fakta tillhöra den Europeiska politiska lögstiftningen. Atf vidröra ännu blödande sår är snarare att förvärra än läka den. Jag vill heldre behandla ett annat ämne, jag vill tala om landets inre ställning. Mitt behof, min själs önskan är, att icke väcka någon menniskas enskilda passioner, eller stt reta ömtåligheten hos någon af Kam. marens fråktioner. Jag har måhända, mer än någon annan, rätt att vänta en, om ej välvillig, åtminstone -oafbruten uppmärksamhet hos alla partier inom denna Kammare. Landets inre ställning bedröfvar och oroar mig Vi hafva varit vittnen till många attentater, till många oordningar, och likväl är det, jag tillstår det, icke dessa, som raest förskräcka mig, i anseende till fäderneslandets framtid. När en stor, social hvälfning framgått öfver ett land, inser jag mycket väl, att några sinnen ännu måste vara upprörda och att moralen förslappas i vissa menniskors bröst, hvar: förutan det alltid i hvarje samhälle måste finnas någon sjuklig klass, som räknar på oordningarna och till någon del lefver deraf. Hvad vi sett är således ingenting utomordentligt och bör ej väcka våra farnågor. Hvad som gör det, mina herrar, är, att inför en minoritets ögon vara vittne till massans likgiltig: het; det är att se till hvilken grad af liknöjdhet och apathi massan sjunkit vid åsyn af alla dessa missdåd, som förfåra oss; det är att se till hvad grad hvar och en af oss tyckes dag för dag allt mer och mer draga sig tillbaka inom sig sjelf och iso. lera sig; det är att se departementerna, arrondissementerna och kommunerna underordna den politiska existensen för det enskilda intresset; det är att se