Aftonbladet – 29 januari 1842, sida 2

sigten stundom missförstås, och i sjelfva verket sättet vara förfeladt helst vid ett lifligt lyene. Anser någon broder sig af mig förfördelad, han förlåte der ängerfulle. För mina brister har jag ingen fåfänga till försvar. Den ödmjuke bar Gud gifvit nåd; han vinne ock menniskors undseende. I detta tillfälle, som icke återkommer, vare allt störande förlikt; intet annat råd än kärlek. Att jag här egt och efterlemnar vänner, det säger mitt i denna stund klapparde hjerta; det är min tröst i bedröfvelsen. Or så bedjen, älskade vänner, för den afskedstagande, att Herren målte leda mig, till dess jag får lägga per den tunga vandriogsstafven, fara i frid och min ögon se min Herres salighet. — tiii—— — — Följande berättelse om en vacker handling meddelar Statstidningen genom en korrespondensartikel från Carlskrona: En ännu icke 44 år gammal gosse visade sistlidne Trettondedag här ett sällsynt prof af mod och beslutsamhet, som väl förtjenar att blifra allmänt bekant. Med för bang ålder ovanlig raskhet och under egen lifsfara begaf han sig ut på en svag is stt rädda en annan gosse, som i en vak var nära att omkomma. Isen gick undan för den raske ynglingen, men han förlorade icke modet, och med slutlig bjelp af från land utkastade linor och åror, lyckades man att rädda båda gossarne. Det vackraste draget i den modiga gossens hardling var, att han sköt den först utkastade åran ifrån sig till den andra gossen, under yttrande: atag den åran och håll adig uppe på den; iag, som kan simma, skall söka chjelpa mig sjell. Mången har skördat belöning för mindre, men den blygsamme yngligen anser sig endast hafva fullgjort sin pligt. Hans namn må åtminstone blifva kändt. Han heter Thiodolf Ulner och är son af Kommendörkaptenen och Riddaren Carl Hans Ulner, en af flottans skickligaste offiCerare.n fr