Aftonbladet – 29 januari 1842, sida 2

ett högförräderi, så vill jag svärja vid min egen, ropade Griselda med upplyftade händer. Floras första fasa och förskräckelse hade saktad sig något; de båda fruntimren sågo några sekunder tigande på hvarandra; då sade den unga flickan: kAck! hvad hade jag icke velat gifva ut, om jag med er fått titta genom nyckelhålet! aJa, det var bögst märkvärdigt återtog Griselda. aMen deraf, att kusin Lancelot eger ett sådant bufvud, slutar jag, att han måtte vara en tempelherre, d. v. s. — i hemlighet tillhöra deras sällskap; och emedan skatans ord så myctet förskräcker honom, så slutar jag deraf, att det måtte vara högförräderi, att räkna sig till tempelberrarna. cMen hur kan en fogels ord skrämma honom ?, menade Fiora. O ungdom! eo enfaldI ropade den gamla. Har icke kusin kunnat tala om det der för Beadbottone? och det har han säkerligen gjort. Denne har sqvallrat derom för sin hustru, och hon, för att hålla den stackars Young i ständig ångest och, så till sägandes, ermmra honom stundligen om det, öfver hans hufvudet hängande svärdet, har lärt skatan de der två förskräckliga orden, bland andra skällsord, som hon inöfvat fogeln att säga da ja, visserligen är det möjligt, sade Flora, Ni är dock förvånande slug, tillade hon. aJa, Gud ske lof! Jag är nöjd med de gåfvor Skaparen har förlänat mig, suckade Griselda med en blygsam min. aFör öfrigt, kära Flora, måste vi med denna sak vara så tysta som grafven. Vi vilja helt och hållet slå detta föremål