Aftonbladet – 29 januari 1842, sida 2

BIDRAG TILL DET-GÅR-AN-LITTERATUREN. Om Äktenskapet, af Israöl Hvasser. Upsala 418414. 8:o. (Forts. fråa gårdagsbl.) Hr H. har sjelf i en intressant afdelning i sin bok talat om Astlaroths och Baal Pcors dyrkan: låt oss då höra på samvete, om icke denna dyrkan i sin tid var en institution, och dertill en presterlig, hvilken föranledde, nödgade, tvang de enskilda menniskorna fram till. det skindiiga, det obyggliga, hvarom Hr H. velat berätta? Skall det då evigt vara så, Hr H., att man för allt vederstyggligt och ondt, som sker i tiderna, endast får skylla på de fattiga individerna, men gifva inrättningarne äran af allt godt, som händer? Månvne de icke böra dela såväl skammen som hedern till hälften hvar: och, i fall man will vara rättvis, de sednare taga mera än hälften, efter de äro starkast. Ty om vi— för att nyttja samma exempel — tänka oss någon enstaka person i Molocks tidehvarf, som ej varit benägen att gå in på allt hvad den syriska kulten fordrade, hvad hade då icke han att utstå ifrån Astaroths lärde och Baals prester? Månne icke der i landet menniskor till milliontal nödgats kläda sig i lastens drägt, döljande, öfverröstande, kanske slutligen glömmande sitt verkliga inre, sin dygd i djupet, för att icke förgås under en herrskande doktrins välde, der de blifvit födde? Var icke förhållandet enahanda med Ofiterne, Assassinerne och Tempelherrarne? Deras s. k. ordnar utgjorde också mstitutioner, stående på någon af sin tids lärda påfund; de utgjorde ett slags samhällen, som skilde sig från våra vanliga deruti, att man kunde med valfrihet ingå i dem, eller icke; men att, en gång inkommen, skiljas derifrån, torde hafva varit förenadt med fara för lifvet. Om sådana inrättningar — på en gång grymma, skändliga och dåraktiga — kunnat vara till förr i verlden, är det då otänkbart, att sådana också nu kunna gifvas, som påkalla undersökning? Mannen och qvinnan i vår tid klaga i djupet af själar och bjertan alldeles icke — för att återkomma tili äktenskapsfrågan — deröfver, att deras förhållan!e skall helgas: de äro för ingen del emot äktenskapet; men emot eit oriktigt. De finna förbatligt, obegripligt, oerhördt, att de nödvändigt skola se sig kastade emeilan två alternativer, det ena en afgrund af hat eller kall nedrighet, okyskhet: det andra, visserligen vigdt, men oftast beroende på en ecinkadus, om det skall blifva en himmel eller ett helvete utan återgång, utan hjelp. Man längtar bestämdt och oafvisligt efter någonting, som är ingendera af dessa alternativer, men uppom dem begge. Tidens tendens i denna fråga består således, med få ord, deruti, att man ändtligen beslutit vända sig till samhället sjelf med den, må vara, dristiga, men dock, som det synes, befogade frågan: med hvad rättighet man och qvinna icke skola få hafva något annat alternativ att gå till, utom de begge sistnämnda? Det är härvid man upptäcker, att samhället alldeles icke har någon sådan tvångsmakt i grunden. Man inser omsi