Aftonbladet – 29 januari 1842, sida 1

Charivaris gerant har blifvit dömd till två års fängelse och 4000 francs böter, samt dess boktryckare till sex månaders och 2000 franes böter, i anledning af en artikel om Generalprokuratorns utnämnande till officer af Hederslegionen, hvilket bladet säger vara Tristan YHermets, Laubardemonts, Laffemas och dylika historiska notabiliteters rehabilitering. Hertigen af Angouleme skall vara sjuk, efter många uppgifter till och med död. Quotidienne, som är hans organ, försäkrar sig likväl hafva underrättelser från Görtz, hvilka förmäla att ban väl varit opasslig, men numera vore fullkomligt återställd. Underrättelisen om Abd-el-Kaders afsättning är väl ännu icke officielt meddelad af regeringen, men åtminstone tyckes hans fall belt nära förestå. Stammarne hade nemligen afsändt -en deputation till Mecka för att klaga öfver hans despotism -och föreslå en annan chef för de räåtttrogna. Efter denna deputåtions återkomst hafva de nu valt Marabuten Mohamed-Ben-Abdallah, hvilken haft ett sammanträde med den i fransk tjenst stående general Mustapha, för att förklara, det de vilja underkasta sig Franska väldet. Endast stammarna Hachem och Garabas hafva i provinsen Oran förblifvit Abd-el-Kader trogna. SPANIEN. Franska sändebudets afresa från Madrid har gifvit anledning till interpellationer både i senaten och deputeradekammaren. På förra stället väcktes frågan af hr Landero och besvarades af ministern, hr Gonzalez. Han förklarade dervid, att saken gällde nationaläran och konsiitutionens helgd. I den sistnämndas 50 artikel heter det nämligen, att regentskapet, under en minderårighet, skall utöfva hela konungens myndighet, Nå väl, tillkommer ej den kungliga myndigheten att emottaga främmande sändebnds kreditiver? Ar det icke en af de vigtigaste och bögtidligaste officiella akter konungen kan företaga? Detta argument har man ännu icke kunnat vederlägga, och det är också verkligen ganska svårt. Regeringen, stark genom denna artikel, har yrkat, att som regenten utöfvar den kungliga myndigheten, måste sändebudens kreditiver öfverlemnas till honom allena. Detta, mine herrar, är hela frågan. Det är enda skälet, hvarföre grefve Salvandy ansett sig befogad att begära sina pass. Han har förklarat, att han ej kunde bibehålla sin ministertitel, och har aflägsnat sig, med qvarlemnande af en charg daffaires. Regeringen har trott, att ingen inkonveniens låg deri att meddela honom de begärda passen. Detta är för närvarande frågans ståndpunkt och till en början det steg, regeringen ansett sig böra taga, för att skydda konstitutionen; sådan har hennes rådande tanka varit i denna angelägenhet, och deri skall hon framhärda; ty hon hyser den innerligaste öfvertygelse, alt hon samvetsgrannt bållit sig till de i konstitutionens 50 artikel uttalade grundsatser. På presidentens uppmaning drogo sig senatorerne undan i sina byråer, för att utnämna en kommission. : Denna aflemnrade snart sin berättelse, af innehåll, aft bon enhälligt höll före, det senaten borde, i nationalärans och sjelfständighetens intresse, för lagarnas verkställighet och för den nödvändighet, hvari regeringen befann sig, att erhålla ett högtidligt bifall till sitt förfarande, meddela regeringen sitt gillande af hennes fasta och lugna förhållande vid detta tillfälle. Detta gillande yttrades enhälligt. I Deputeradekammaren besvarade Hr Gorpzalez samma frågor på samma sätt, försäkrande, att han och hans kolleger ej skulle tillåta, att konstitutionen förnärmades, utan att de i nödfall ville försvara henne intill sista bloddroppan. Hans förklaring emottogs med lifligt bifall, och åtskilliga stränga yttranden fälldes om Franska regeringen, i synnerhet af Hrr Lopez, Lajan och Arguelles. Ett förslag gjordes, det Kammaren. borde förklara, att regeringen kunde räkna på hennes frimodiga och lojala medverkan för att upprätthålla nationalvärdigheten och sjelfständigheten i tvistefrågan med Franska sändebudet. Härunder tog Spanske ministern i Paris, Hr Olozaga, ordet; han yttrade sin fullkomliga högaktving för Hr Salvandy, och tillade, att han kände hans oinskränkta