Aftonbladet – 28 januari 1842, sida 3

värdinna och andra uppge, att jag köpt dem; som jag var grufligt skakad, erbjöd sig Ferdinand att stanna ännu en stund hos mig, och då blef beslutadt, att vi skulle söka att dölja allt. Inom mig trodde jag dock att Rumstedt erhållit Carlssons pengar, men jeg brydde mig då em ingenting, jag var liknöjd för allt. Då Ferdinand något derefter gått och nedtagit syrtuten samt byxorna, greps jag ånyo af förtviflan och för att få sofva intog jag ett opiipulver, som jag ägde sedan jag en gång varit plå gad af tandvärk; det lyckades mig då att insomna. Dagen derpå tänkte jag först bli hemma, men min oro nödgade mig att gå ut, och efter en stark tvekan påtog jag de af Carlssons kläder jag hade på mig då jag häktades; jag besökte då alla de ställen jag uppgifvit, utom det att jag för första gången i mitt lif ensam gick in på en källare, för att förtära ett par glas vin, och deraf döfvades något mina stormande känslor; jag försökte äfven visa mig så nöjd och lugn som vanligt, för att eflägsna alla misstankar, men jag vet bäst sjelf hvilken stor ansträngning detta kostade mig, och jag ägde ingen To, jag tyckte alla menniskor stirrade på mig, och då jag på eftermiddagen gick hem till mig, ägde jag nästan en dunkel aning om mitt kommandeTtysliga öde. Man skall fråga mig hvarlöre jag ej genast yppade hela. förhållandet; härtill förmåddes jag af flere orsaker. Jag trodde för det första, att man ej skulle kutha samla nigra nog bindande bevis emot mig, dels byste jag, i följd af mitt medfödda misstroende, ett starkt tvifvelsmål emot afsigten af alla de uppmaningaär man gjorde till mig, jag trodde att man! blott ville min undergång, äfven stred dej alldeles grufligt emot min stolthet att afgifva en Törklaring, som för alltid skulle störta mig, jag tänkte på den vanära jag skulle förorsaka hela min sktningsvärda ! slägt, och dessutem mina gamla föräldrars sorg, mina syskons tårar, jag vill icke heller neka det jag ännu då icke. förlorat all kärlek till lifvet, oaktadt min olyckliga belägenhet; detta får man måhända ursäkta mig; vid nitton års ålder kan man likväl ej så hästigt förena sina tankar på en snart kommande död, och det till en död på schavotten. Jag ville icke heller namngifva Ferdinand, dels hade vi verkligen varit så goda och nära vänner, dels ansåg jeg mig bunden af det löfte vi gifvit hvarandra, och som jag ej ville bryta; först då jag vid obduk-7 tionen fann, att min sak blott skulle ännu mer förvärras genom ett längre döljande af Ferdinands del-: aktighet, beslöt jog, icke utan strid med mig sjelf, ait yppa hans brottslighet; men då jag såg honom låtsa sig okunnig om allt, vågade jag ej heller kompromettera mig ännu mer; hade blott Ferdinand erkänt rätta förhållandet, hade jag säkert genast sagt allt, men nu vågade jag ej säga det. Dessutom hoppades jag så mycket af Ferdinand, innan jag ännu kände den noggranna beräkningen, hoppades jag medelst hans bjelp kunna rädda mig genom flykten; jag gjorde mig, med ett ord, en hel mängd olika förhoppningar, och, oaktadt mitt samvetes bittra forebråelser; kunde jag dock ej så hastigt lösslita mina tankar ifrån verlden, så införlifvad som jag hade varit med den, dertill egde jag ej nog styrka. Någon tanke derpå, att jag ej skuile kunna bevisa Rumstedts delaktighet, uppstod i början aldrig hos mig. Jag var så säker på att han skulle röjas, genom de kläder, som han innehade, eller genom några andra omständigheter; jag betänkte ej, att han på den tid han varit fri, kunnat mer än väl hunnit undandölja dem, då han er-. for ätt jag var arresterad, och jag fann för sent att så också var förhållandet. Också är det väl förunderligt, ätt man ej, oaktadt de noggrannaste efterspaningar, kunnat upptäcka det minsta spår efter de kläder, som ännu saknas. Att jag förstskulle mörda en menniska och tillegna mig hans kläder, och sedan kasta bort eller förstöra den bästa delen deraf, kan väl detta ega någon sannolikhet för sig? om jag kastat dem på gatan, skulle man väl bifta funnit dem, och att jag ej kunnat försälja eller förskingra dem på annat sätt, är äfven omöjligt, dertili var tiden alltför kort. För öfrigt då Ferdinand vid obduktionstillfället tillkallades, hvarföre behöfde han, som oskyldig, och då ännu icke tilltalad, visa någon förvirring och ännu mindre nyttja tvetalan i en så vigtig sak, som dep, hvilken rörer lif och död. Rumstedt föreger, bland annat, att han icke känt Carlsson... Detta är mig då icke möjligt att bevisa; men. ban säger sig äfven hafva känt mig blott obetydligt; likväl är det upplyst att vi druckit du: skåi och att vi varit tillsamman. En, med hvilken män är du, räknar man val alltid till sina närmare bekantskaper, och man låter väl ej en mer främmande person tillbringa en natt hos sig, som dock är upplyst, att jag varit i samma vecka, då gerningen skedde, hos Ferdinand. Jag inser, ty värr, ganska väl, att det blir mig omöjligt att bevisa Ferdinands brottslighet ännu: och jag sjelf får värst lida, för det att jag ej genast yppade allt. Lagen fordrar bevis, men sådane kan jag ej åstadkomma; man skall döma mig såsom den, hvilken ensam begått brottet; såsom den, hvilken anklagat en oskyldig, det blir jag: jag ensam! hvilken måste lida för alt; jag förutser mitt öde; att jag är straffvärd, inser jag visst, men jag synes ännu straffvärdare än jag verkligen är 6;. Ferdinand skall gå fri, hans tid är ännu icke kommen; men ännu har jag dock ej uppgifvit allt hopp, jag, jag erkänner det. Meningen med min skrift är endast den, att yppa sanna förhållandet; jag vet väl, att man inte skall sätta tro till mina ord; att man skall säga, det jag söker öfverskyla mitt fel så mycket som möjligt; att jag anklagar en oskyldig; man skall kalla mig för hård, kall, känslolös, åh! jog vet det alltför väl, men jag måste finna mig deri; verldens dom har nu en gång drabbat mig och det allmänna tänkesättet kan jag, ty värr, ej ändra. Man skall måhända skylla någon del af mina feisteg på en vårdslöslad uppfostran; oh nej! måtte man ej göra det; mina goda föräldrar de hafva älskat mig så ömt och bjertligt, de hafva omfattat mig med den varmaste, innerligaste kärlek; alltid hafva de gifvit mig de bästa råd, de hafva blott velat mitt sanna bästa, och jag känner djupt, hvilken oändlig smärta jag förorsakat dem .... Ja, jag har felat, jag har brutit, jag har glömt deras råd och förmaningar, det är jag, som förbittrar deras ålderdoms I dagar, som tillfogar dem sorg, jag känner det; och I min smärta är för djup, för att kunna yttra sig gej ve ER MV nöm ord eller tårar, men jag känner den desto bittrare. Jag bar uppgifvit allt, kanske har jag glömt någon, men obetydligare omständighet, men det bar visst icke skett med afsigt: jag anklagade Rumstedt, jag vet, att det visst icke är falskt, fast jag ej kan bevisa det, och nu, då jag erkänt mitt medvetande af brottet: då jag ej vore det mindsta hjelpt deriBrett att Runrastedt straffades hverfära ck ulla jag