Aftonbladet – 28 januari 1842, sida 3

stedt svarade att vi varit å Kungsholmen, och att han följt mig till vägs, men efter vi sett porten öppen hade vi gått in, eller ungefär med dess ord. Väl låtsade jag att läsa, men jag kunde likväl ej aldeles dölja min sinnesfrånvaro, och som min blekhet visade sig, frågade Carlsson om jag ej mådde bra. Nej! jag är verkligen sjuk, svarade jag, och Rumstedt tillade att jag förut på aftonen sagt mig mål illa; sedan sutto vi länge och sökte läsa, och jag tror Carlsson hede slumrat en stund, då han vände sig till oss och yttrade: Min sann sitter icke ni här och läser till dess ljuset slocknar, men hvad vii svarade minns jag ej nu. Då vi ännu en stund suttit, så hade Carlsson insomnat; då stötte Rumstedt på mig sakta, med handen öfver bordet, och i detsamma såg jag honom framtaga pistolen, jemte ett litet papper med knallhbattar, några patroner och hagel, gå äfven en knallhatt lades å pufferten, troligen ilade han på samma gång äfven det andra haglet, men jag öfverväldigades såaf mina. upprörda känslor, stt jag satte bägge händerna för ansigtet och kunde ejmärka allt som skedde. Först då Rumstedt höjde det olyckliga vapnet emot Carlsson betogs jag af en sådan fasa, att jag häftigt fattade honom i armen och sade: Nej! nej! Ferdinand, låt bli, låt bli! Han är ju inte vaken, han sofver ju! — Ferdinand förstod ej min mening utan svarade blott: Så mycket bättre är det väl! I detsamma gjorde Carlsson någon rörelse i sängen då Ferdinand hastigt ånyo-nedlada pufferten; men kort derpå tillade han: Du kan just göra mig rädd; och jag tyckte honom: då vara mycket blek: Då han likväl åter efter en stunds -förlopp fattade pistolen, uppsteg jag och sade: nej det här står jag aldrig ut med, jag kan inte vara inne, låt mig i Guds namn få gå ut, jemte några andra ord, men jag kommer ej ihåg hvad Ferdinand svarade, blott det minnes jag, att jag sakta utgick, och att då jag kom i trappan, en tanke till och med började fatta mig att jag sku!le gå hem; 4)kvpappt hade jag likväl kommit ned i portgången, då jag hörde smällen af skottet; genast fattades jag af den förfärligaste ånsest, jag kände mina knän svigta, jag ville springa ut på gatan, men jag kunde linte röra en lem, jag föll slutligen På knä i portgången och stödde mig emot porten, och hur länge jag låg, vet jag ej förrän Ferdinand nedkom med en hop kläder, och då tror jag att ban frågade mig om jag var sjuk; jag svarade: Ja! jag är så sjuk, så sjuk, och jeg frågade äfven: Herre Gud, är :han död? hvarpå jag hörde Ferdinand svara: Ja nog är han död, det kan du vara säker på; sedan frågade han äfven om jfg visste hvarest Carlsson hade sina pengar, han hade sökt dem öfverallt, men inte fått reda på dem, och han bad mig följa med upp för, att hjelpå honom leta ånyo. Kläderna hade han under tiden hängt å en jernstång vid porien. Jag nekade att följa honom upp, och bad honom i Guds namn få bege oss derifrån; men han svor då på att han först skulle ha pengarna, och bad mig se efter att ingen kom, så skulle han ånyo gå upp och söke. Snart nedkom kan på nytt, och häde dåmer kläder med sig; hvad jag tänkte på under tiden vet jag ej sjelf; han yttrade då sin harm öfver att ej ha funnit några penningar, och sade att vi skulle skynda 0ss derifrån, samt bad mig hjelpa till att bära kläderna; tillika yttrade han dessa ord: Ja om jag trott på det att han intet haft några penningar, hade det här blifvit ogjordt. .. Då vi kommit ett stycke fram åt gatan, sade Ferdinand i det han tycktes besinna sig: Bara jag inte ställde ljuset så nära Jakenet; att det fattar eld i-särgklädernö:ser..-då stannade jag genast och utropade: Hvad i Jesu namn säger du! tänk om det tar eld, är du ej säker på hur det är? Nej! det är jag inte, svarade Ferdinand, nog kan det hända. Då bad jag Ferdinand att vigenast skulle vända om och se efter hur det var, ty jag sade att jag kände värdinnan och att det ju kunde hända att det tog eld i hela huset, men dertill ville han ej samtycka af fruktan att vi skulle bli upptäckta. Då svårade jag: Så springer jag väl dit ensam, det må gå hur. som helst, och jeg kastade de kläder jag bar till Ferdinand, som fattade mig i armen och frågade mig om jag var tokig efter som jag ville sjelf störta mig i Olyckan, men jag sprang, oaktadt han ej ville följa med tillbaka, och skyndade uppför trappan; jag tvekade grufligt innan jag vågade öppna dörren, och då jag till slut öppnade I den, kunde jag ej för bäfvan och fasa i början gå in i rummet, jag såg en svag låga fladdra vid sängen, och rummet uppfylldt af en stark rök, jag fattade då genast tvättkannan som var full med vatten och släckte genast af all eld; ljuset brann likväl ännu; jag kastade till slut en blick åt sängen; då! .kände jag hvad ett stördt samvete, hvad den djupaste förtviflan och ånger har att innebära, jag minnes att jag störtade ned på knä, att jag utan att se Carlsson (ty täcket vär höljdt öfyer honom) fattade hans arm, att jag bad Honom ge et: tecken, eller ett ord ifrån sig att han lefde; jag minnes ej hvad jag sade, jag var utom mig, jag vill icke tänka härpå; måtte Gud bevara hvarje menniska från att någonsin få känna en aldrig så liten del af de namnlösa qval som i detta rysliga ögonblick genomträngde min själ; .... jag fann att han var död, jag släckte Jjuset, och störtade u!, jag tog miste om trappstegen och ramlade utför trappan, mitt tillstånd kan jag ej beskrifva, det är mig omöjligt, jag hade velat gallskrika, men jag kunde knappt tala ett ord, jag kunde inte fälla en enda tår, oaktadt mitt hufvud värkte fasligt. Då jag kom ut på gatan, hade Ferdinand blott gått några få steg från den plats: der jag lemnat honom; jag tror att han frågade mig om ingen sett mig, men, då öfverhopade jag honom med förebråelser; jag sade ät jag hade honom att tacka för allt, jemte mycket mer, och jag erinrar mig tillika, att han då svarade: Se så der ja! kom bara inte nu och skyll på mig, du var ju sjelf med, äfven sade ban, vi ej kumde bli upptäckta, och ban U sökte något lugna mig; äfven lemnade han något t kläder åt mig att bära, och han hade äfven släppt , något af kläderna på gatan. Då jag imedlertid af t den rysliga skakning jag erfarit, började känna mig t matt, lemnade han mig sin ena arm att stödja mig j emot, och innan vi hemkommo till mig, rådde han t mig att lägga snö å min panna, hvilket vi då gjorde U begge två. Sedan vi inkommit till mig, bortlades kläderna, 5) dervid Ferdinand sade: Ja, nu är det då a I gjordt; jag satte mig på en stol och svarade: Herre 1 I Gud, om det aldrig blifvit gjordt ändå, ack! hvad jag vore lycklig! Småningom sökte Ferdinand, som ägde mer sans, att lugna Mig och yttrade, bland annat, att jag var fjollig: att det ej kunde ändras, m. m. Detta fann jag äffen och sökte att sansa mig; jag drack ett par glas Vatten, som uppblandades med vin, hvilket Ferdinand äfven medhaft, och jag svalkades äfven något häraf. Då fråga uppstod om kläderna, sade Ferdinand: Ja! syrtuten och de nya byxorna, somt frocken, tar jag, .... fast — fracken gör jag inte med, du kan gerna få behålla I 8 -1 MEN EO OK