Aftonbladet – 28 januari 1842, sida 3

om han bättre än jag kunde lyckas att erhålla Carlssons portnyckel, då gerningen skulle ske-så snar som möjligt, och Ferdinand skulle då gå Hem till mig. Vi öfverenskommo äfven, ätt om vi möjligen skulle på något sätt upptäckas, skulle vi i aldra yttersta nödfall söka skaffa hvarandra gift, för att undgå offentlig vanära. 3) Hvarje ord kan jag omöjligen minnas som vi talade. 2 4) Då jag gick ut, bad Ferdinand mig se efter på gatan att ingen skulle komma, äfven begriper jag e att ingen menniska hörde skottet, eller mitt fall ut-för trappan. 5). Pistoten upplades å käkelugnen af Ferdinand, äfvensom jag emottog uret af honem, likväl var verket då löst. Afven rådde Rumstedi mig att vara hemma dagen derpå, att man ej skulle märka någon förändring hos mig. 6) Den första tiden af mitt häktande ansåg jag mig äfven för mycket mindre brottslig, emedan jag ej begått sjelfva brottet, jag fick då tillåtelse att skrifva till min far; jag bedyrade honom att jag ej begått brottet; detta kunde jag äfven göra, men jag försäkrade honom äfven att jag ej var medvetande häraf; knappt hade jag likväl skrifvit detta, förrän det ångrade mig; jag lyckades obemärkt komma öfver en lös bit papper, hvarpå jag skref, och i försigtiga ordalag underrättade bonom, att jag i brefvet, som skulle genomläsas, ej vågade säga rätta förbållandet: ej förr än vid mitt tredje förhör i Kämnersrätten, lyckades det mig att, oaktadt all min möda, börtskaffa denna lapp, bvilket skedde på detta sätt, att då jag i trängseln, vid nedgåendet, skulle nedföras, observerade jag en yngling, hvars namn jag ej ihågkom, men som jag visste mig vara du med; han såg på mig, med tårar i ögonen, och genast var mitt beslut fattadt, jag lemnade biljetten och yttrade obemärkt: missbruka ej mitt förtroende, skaffa fram den; han tog den, nickade åt mig, och jag är säker att ban hemsändt den. a