Aftonbladet – 28 januari 1842, sida 2

således icke motsvara den sednares. fordran, utin att vara oupplösligt. Men å andra sidan kan en förening, som saknar äktenskapets inre lif, och således ej upprätthålles af trohet och kärlek, icke få fortfara och usurpera äktenskapets namn, utan måste, såsom lögnaktig och stridande mot dettas id, upphäfvas. Detta är så fullkomligt både till mening och ordasätti Det-går-an-theorien, att den knappast sjelf kunnat tala tydligare. Vi trottsa nu hvarje tänkande läsare, att på samvete besvara den frågan, om Hr H. vill, att kärleken skall utgöra grundprincipen för mannens och qvinnans förhållande till hvarann, eller icke. För att göra Hr H. all möjlig rättvisa, skola vi söka utfinna en förklaringsgrund af hans motsägelse; ehuru han sjelf icke uttalat denna förklaring. Han gör förmodiigen i sina tankar en stor skillnad emellan en menniskas onda lustar (köttsliga begärelser), och ren, andlig kärlek. Denna urskillnad är icke blott riktig, utan -äfven vigtig, och vi hafva, för vår del, gjort densamma ofvanföre ganska bestämdt, då vi Deskrefvo det der Tredje (se Fredagsbladet), innefattande menniskans tillstånd af okyskhet, der hon ligger fången af sina köttsliga lustars välde. Nu är det en gång för alla Hr H:s fixa ide, att så ofta han talar om sitt motpartis pkärlekp, förstår han aldrig annat än dessa köttsliga begär; så fort han, åter, beskrifver sin egen pkärlek, så menar han en ren och andlig. Häraf följer, att han kan förklara sitt motpartis lära för alskyvärd, såsom fotad på laster; sin, deremot, för god, såsom grundad på ren sinnesstämning. Men just denna godtyckliga förutsättning är hvad som utgör Herr H:s egentliga orättvisa i grunden. Han saknar verkligt fog att påstå tidehvarfvets riktning i hvad det fördrar oeh åsyftar i förhållandet mellan man och qvinra (eter hvad här i landet fått namn af Det-gåran-theorien) gå ut på orena lustar och icke på ren kärtek, till sin princip. Herr H. kan visserligen skaffa sig titlarna på en mängd rätt liderliga romaner, utgifna i alla Europas länder; men -han skall hafva svårt att bevisa, det deras antal varit, i förhållande till andra romaner, mindre i någon förfluten period, äfven den mest rojalistiskt och papistiskt välsignelserika. Han har då intet skäl att göra sådana till vår tids utmärkande tendens. Det är väl sant, att om han med den blotta och bara vigseln för ögonen definierar allt med densamma för kyskt, och allt utan densamma för okyskt, så kan verlden för honom emellanåt komma att stå i en underlig dager. Om t. ex. ett par menniskor, en yngling och en flicka, sbeppsbrutna vid en obebodd ö i oceanen, räddas, komma ensamme i land, och sådan derstädes lefva ett halft århundrade, uppfyllda af den innerligaste, renaste, skönaste kärlek till hvarandra, och slutligen vid sin död efterlemna en generation — hvad är då denna i Herr H:s ögon ännat än ett yngel af den råaste, grufligaste, i hela femtio år fortsatta liderlighet; — ty föräldrarne hade aldrig blifvit prestvigda! De hade på sin höjd blott blifvit vigda af Gud sjelf i ensligheten, hvilket naturligtvis betyder ingenting. Eller, för att börja ifrån begynnelsen: enär 1:a Mosebok ingenstädes vitsordar, att Adam och Eva välsignades af prest; helst i paradiset, utom dem begge, ingen jordisk varelse fanns som kunde tala, mera än ormen, hvilken, efter allt hvad hittills är kändt, icke var ordinerad, så att Adam och Eva aldrig åtnjöto den ifrågavarande eeremonien: — följer då deraf annat, än att hela menniskoslägtet samt och synnerligen utgör ett följe al batarder? Håren resa sig verkligen på hufvudet vid tankan på hvad slags unge Herr H. sjel! ursprungligen och verkligen är, om vi få taga hans första upphof i betraktande. Nejl utroper Herr H. säkert: detta är ingalunda min mening! När prest omöjligen kan anskaffas, — i ett så beklagligt tillstånd . . då må det i Guds namn gå . . och för öfrigt, när personerna befinna sig så ensame, kan ingen frestelse till otrohet med annor man uppkomma, som behöfver förebyggas, och då så... Alltför väl. Mer möjligheten af sådana undantag bevisa just, at i sjelfva menniskonaturen, såsom sådan, ingenIting absolut distinktift för det kyska ligger i Iceremonien, utan att denna bör nyttjas såsom uppbyggelseakt af ett vackert och herrligt slag. när den i likhet med annat själsförädlande kan erhållas, och nemligen — märk väll — kan erhållas utan fruktar för missbruk (se ofvan) men att den ej innefattar något i grunden afgörande för hvad som är rent eller orent. Vil le Herr H., i stället för att sysselsätta sig med I franska, tyska och engelska romaner — dem han kanhända läst (men då icke insett intresset a der. Men knappt var allt färdigt förrän detta