Aftonbladet – 28 januari 1842, sida 2

kärleken ej är ömsesidig: utan föreningen blirl af den ena kontrahenten sökt eller medgifvenl: pi följd af undergifvenhet för tvång eller beräkning af fördel, och än:u mera, då detta ärl händelsen med begge, är den omoralisk ochl nett brott emot naturen och således äfven emot! sedlighetens lag.n Här hejdäar sig Hr Hwasser, tyckes oförmodadt höpna, och tillfogar för egen räkning i en not: Detta (nemligen motpartiets nyss citerade tanke) måste medgifvas, men (märk väl! menar han) ur andra skäl, än som innehållas i motpartiets argumentation. Tvenne saker måste således af läsaren annoteras. Först och främst det, att Hr H. erkänner riktigheten af den bekämpade sidans grundtanke om könsföreningens omoraliska natur, derest kärleken icke är ömsesidig; således begifver han, att en sådan, minst räknadt, åtminstone miste vara till. Det andra märkliga är, att detta Ikväl bör tillstås af andra skäl, än motpartiets. Ganska väl hade det då för Hr H:s ära såsom tänkare varit, om han behsgat anföra, hvilke dessa andra skäl må vara. Ty nu har hans not verkligen hela utseendet af en vanlig professorlig högdumhet, som, bedröfligt nog för kulturen hos oss, ej sällan uppenbarat sig deruti, att då man finner sig ur stånd att neka en förhatlig sanning, man åtminstone skall söka beröfva motståndaren äran af att hafva rätt på goda grunder. Denna barnslighet efterskänka vi imedlertid gerna en man, som väl behöfver något för sitt privata nöje. Man hegriper utan svårighet, att om Hr H. haft några andra skäl, så hade han väl icke behöft spara på deras anförande, mera; än på så mycket annat. Men det må ru med alla dessa skäl förhålla sig huru det behagar, så är det vackert nog, att Hr H. medgifver sjelfva saken, Imed:ertid hindrar detta icke Hr H., att omedeibart derefter fortfara med följande ord: Men den der ömsesidiga kärleken, som, för att föreningen skall vara moralisk, måste utgöra dess grund, är, med få undantag, ett blott öfvergående tillstånd; och i följd deraf är en förbindelse för lifvet, som ålägger trohetens pligt, nbåde till sin grund och verkan omoralisk. Deraf följer åter, alt ej blott det egentliga äktenskapet sjeif, utan äfven alla andra förbindelser emellan könen, hvilka äro beräknade för en längre tid, än smekmånadens sinnesstämning vanligen räcker, äro omoraliska och böra upphäfvas; samt att endast den fullkomligt fria sammanlefnaden, då de mångfaldigt skiftande valfrändskapernas ömsesidiga attraktioner ej bindras och motverkas af något slags yttre eller främmande tvång, motsvarar sedlighetensideal. Jag (Hr H.) förmodar, att denna lära, då den framställes i denna ohöljda och af inga slags forskningar och inkonseqvenser mildrade gestalt, hos de flesta ej blott mötes af ogillande, utan äfven väcker afsky 0. s. V. Hela denna framställning innebär således ett bestämdt ogillande af — alldeles det, som Hr H. nyss förut bifallit. Att deana motsägelse icke är tillfällig, bevisar sig deraf, att den ständigt återkommer. Fordran på kärlek eller öfverensstämmelse i lynnen, för att föreningen skall vara sedlig, en ide, hvarpå motpartiets hela system hvilar, och som Hr H. ganska rätt anfört, kallar han, sidan 3, en afskyvärd och föraktlig, samt längre ned en vidrig lära; sid. 7 är samma lära ytterligt motbjudande för hvarje ädelt sinne och blir i följd deraf såsom lögnfull förkastad.. Detta, jemte mycket dylikt i det följande, innefaltar ett fortIsatt och omisskänligt ogillande. Slutligen får man dock, allt detta oaktadt, sid. 4100 läsa, såsom Hr H:s egen tanke: Kärlekens verklighet och nödvändiga sammanhang med mensklighetens väsende och bestämmelse , en gång medgifna, fordra att af samhället erkännas, och detta erIkännande har skett genom äktenskapets inrättning och de lagar som upprätthålla dess helgd. I För att åter äktenskapet skall vara verkligt och vördnadsvärdt, måste det fullständigt motsvara sin id. Enligt denna är det (äktenskapet) kärlekens nödvändiga yttre samhällsform, och får således icke göras till en skyddsanstalt, hvarken lIför begårets nyckfulla anspråk ), eller för vinningslystnadens beräkningar, ännu mindre till en tvångsanstalt, som åt tvedrägtens söndringar gifver en bedräglig yttre skepnad af enighet och frid. Kärleken måste i följd häraf vara fri och dess val oberoende af allt slags yttre myndighet, af hvad namn och beskaffenhet den vara må. I Troheten genom lifvet tillhör nödvändigt den sanna kärlekens väsende, och äktenskapet kan ) Hvilket också Det-går-an-theorien aldrig menat eller påstått. PN