Aftonbladet – 28 januari 1842, sida 2

ationer i deputerade kammaren, som icke kuna undgå att en smula influensera på ens för frigt så högst oberoende politiska tänkesätt, vilare, vidare, 0. s. v.; de oberoenden, säger jag itgöras af denne herre och en viss fröken Esher , en dam om tjugufem år, en ny Diana, om för att vara helt och hållet fri och icke vero af någon, gifvit korgen åt alla friare och detta ögonblick, sedan äfven en gammal tant, 108 hvilken hon i flera år uthärdat, lagt sig att lö, befinner sig i den afundsvärda ställning att indtligen vara fulikomligt lös och ledig, en lycka som likväl skulle vara ännu fullkomligare, — äfven här kommer ett litet notabene, — så vida icke på en och annan mellanstund det för-följde henne ett minne af en ung man, den hon. för flera år sedan gifvit afsked på grått papper, men för hvilken hon nu efteråt understundom tycker det kunde hafva varit skäl att afstå litet af sin oafhängighet och frihet. Denne unga manär Just herr de Rouvrays systerson, och som herr de Rouvray är exekutor af ett testamente, som den aflidna tanten efterlemnat åt fröken Esther, har slumpen hundratals anledningar att åter efter många års förlopp föra tillsammans monsieur Edgar, — han med korgen! — och den lilla arftagerskan, — hon: med de tjugofem åren; — Mademoiselle Esther låter också icke tillfället gå sig ur händerna, utan börjar kokettera för sin herr löjtnant, — monsieur Edgar är löjtnant, — och kastar ut de mest genomskinligt förtäckta ord. Hvarför så sorgbunden? frågar Edgar. Ack! — suckar Esther och hvälfver ögonen med den intressantaste själfullhet — ensam i hela vida verlden, ensam utan stöd, utan en vän! Men löjtnanten, som också har en liten släng af det der oafhängighetsbegäret, är, ehuru ännu lika kär i flickan, alltför stolt: för alt låna örat åt hennes sirensånger. Han vet nemligen att hon genom tanters testamente blifvit egarinna af en ganska stor förmögenhet, och han kan omöjligen -förmå sig att förbinda sig med ett fruntimmer, som genom sin medförda rikedom alltid skulle tycka sig vara herre i huset. Att ge sin hand åt en half miljon, nej heldre kasta sig i Seineal.... Vår arma Diana, som inser sjukan och sjelf är alltför oberoende, för ett icke värdera en dylik känsla hos en annan, hittar då på det fifliga rådet att inbilla honom det ett anträffadt sednare testamente upphäft det förra och lemnat dena halfva millioner åt en helt annan person. Detta förändrar saken; löjtnanten faller i den skönas öppnade famn, och onrkelt, herr de Rouvray, hvilken sje f haft allehanda planer på sin rika pupill, tröstas med en just i detsamma anländande ärofull befallning att skyndsamt begifva sig upp till hofvet, för att jemte några andra. fullkomligt oberoende män af cppositionen träda i underhandiing med Hans Majestät i afseende på ett. möjligt ombyte af minister i den venstra sidans riktning. Till dessa hufvudpersonager tillkommer en viss herr Dhennebon, som icke vågar sig på en liten ungkarlsmiddag af fruktan för sin hustru, och hvilken figur här blifvit inlagd i pjesen, förmodligen endast för att bilda en kontrast till den ,oberoende vännen Rouvray och gifva relief åt hans lyckliga frihetstillstånd. Hr Torsslow har spelat den oberoende onkelrr med mycken verve och nyansering, och han hade förtjenat att vara bättre biträdd än här varit fallet. Hvearken Hr Malmström, — Dhennebony — eller Mamsell Lindmark, — fru Dhenniebon, hafva här varit riktigt i sitt element. Mamsell Widerberg, — fiöken Esther, — behöfde icke vara fullt ut så stel och högtidlig för att återge den oberoende damen. Hvad slutligen angår Hr Andersson — Edgar — så har han alltigenom varit mindre än dräglig, sentimentalismen sjelf med pip— skägg och mustascher, Lafontainismen i röda byxor och silfverepål!etter. För tusan! glömmer han då att monsieur Edgar är löjtnant och fransman? man måste dock sauvera apparanserna!.... Men detta i tid och otid patetiska och deklamatoriska är något som Hr Andersson synes icke kunna komma ifrån; det är honom likgiltigt, antingen han talar om jernvägar eller om kärlek, samma tragiska gest, samma förhäfning, samma uppdragning af ögonbrynen, samma suckande ton! Hans å-parter äro gemenligen riktiga utfall af tragisk extravagans, och han har i denna rell med ett par dylika omotiverade paroxysmer kommit hela publiken att dra på munnen. I efterpjesen, den gamla välbekanta vådevillen Recensenten och djuret, har man applåderat Hr Malmströms, — recensentens, — klassiska kostym, med köppen hängande i rockknappen och pennan bakom örat, Hr Delands, — bokbindaren Pryssings, — kostbara mimik, och Hr Bromans, — skribenten Lädermans, — komika Ro ———X——X—X———XX—————XX—————-—————XR XXX OO O OO OM alat: hala munnar Än v Rade KRATTA SLBA år