Aftonbladet – 28 januari 1842, sida 2

Nå väl, så hör då sade Griselda. Du mins att ungefär fyra veckor efter fullbordandet af St. Michaelskyrkan började Lancelot att bli så der tyst och sluten inom sig sjelf... Förut hade han ofta berättat oss huru han i sällskap med grannen Breadbottone gått till Shene, huru de der handterat och inpackat glasmålningarna, samt buru de på vindar och skräpkamrar hittat på en hel hop gamla konstverk. På en gång teg han alldeles dermed och jag tänkte det var af förargelse öfver att fetklunsen der midtemot öfver allt basunerade ut att, sedan han Breadbottone, varit god nog att hjelpa till med glasskifvornas framsökande och ordnande, så hade kusin Young vid hofvet ätit ut honom för att ensam få göra arbetet färdigt. Jag frågade kusin jag, om detta sqvaller kunde vara grunden till hans sorg, men han svarade att det brydde han sig alldeles inte om; ty hundrade personer vid hofvet skulle kunna intyga, det befallningar utgått från drottningen direkte, och sådant der sladder frågade hon icke efter. Hans nedslagna lynne urartade dock till en fullkomlig melankoli från den dagen då qvinspersoner der midtöfver utbängde buren med den talande skatan. Huru ?, ropade Flora, skrattande af hjertans grund, är detta er hela hemlighet, tant Griselda? — Nå då lönade det verkligen mödan att påtaga sig en så vigtig min; att af en skatas pladder bli melankolisk, ett lustigt infall! Nej, bästa tant; denna gång har er skarpsynthet storligen bedragit er. Jag påminner mig likväl ganska noga den dagen då mistriss Breadbottone hängde ut skatan och jag mins äfven mycket väl att morbror kallade detta ett komiskt infall att låta en fogel skälla på honom. Han medgaf, och jag är också af den meningen, att detta var ett beqvämt sätt för grannqvinnan att afkyla sin vrede, ty en fogel kunde ju få säga hvad som helst, utan att bli pliktfälld derför. ,Detta är det första kloka ord som du har