Aftonbladet – 27 januari 1842, sida 2

Öfversten gick till dörren. Då tog Ildegert det fyllda dryckeshornet, och besvor honom att derutur dricka hennes och Rolfs välgångsskål, samt dermed besegla sin förlåtelse. Alla förenade sig att bestorma öfversten med böner, äfven Birger och Harald. Jag bad honom anmärka det ädla uti Ildegerts bekännelse, att han borde hålla henne någon räkning för hennes uppriktighet, och uti allt detta se Odens och Frejas skickelse, att förena de tvenne hbjertan, som redan slutit sig till hvarandra. Jag vet ej om de gamla nordiska gudomligheternas anförande blidkade gubben; men han besinnade sig ett ögonbiick, tog emot åryckeshornet af Iidegerts hand och föreslog den väntade skålen, hvaruti alla bjertligt instämde. Han begärde sedan att se den ring, som gifvit upplösning till gåtorna. Den må nu tjena er till förlofningsring, sade han, kärlek, tro, hopp! de der tre kristliga dygderna behöfvas, min själ, i äkten skapet, eller hur, herr doktor? frågade han och vände sig till mig. — Jag vill blott tillägga den fjerde och nödvändigaste, svarade jag, som är tålamodet. 4 — —tHt—A— — — JuLeEn I NeaPeL. Från Neapel skrifves, att vintren derstädes, kring jultiden, gynnades af den behagligaste väderlek, så att man icke ens om sommaren kan se en skönare, mera molnfri himmel; den värmande solen gaf ett ännu högre behag åt det dessutom vid denna tid på Neapels folkrika gator rörliga hvimlet. Ofantliga bastioner af grönsaker af alla slag, om hvilkas kolossala former man knappt kan göra sig ett begrepp, äro om julaftonen uppstaplade i alla gatuhörn. Det är ett handlande, ett frågande utan all ända: i brokig blandning tränga sig förnäma damer med fint klädda herrar, rentiga borgarfruar med smutsiga qvinnor, officerare af alla vapen, andliga och munkar med daglönaren och