Aftonbladet – 24 januari 1842, sida 2

I. Man tror imedlertid att föreiaget svårligen kall lyckas i lävgden, särdeles hvad de musialiska prestationerna beträffar, emedan inom rela personalen icke finnes någon enda sångare iler sångerska af första ordningen, och publiken är nu för tiden icke belåten med endast! len goda viljan. Imedlertid hafva de första reyresentationerna, till hvilka Mr Macready valt Shakespeares Merchant of -Venicen. och Twol jentlemen of Veronar, varit för nyhetens skuld ifligt besökta. För den förstnämnda komedien vafva blifvit gjorda flera alldeles ypperliga de-j korationer, utsigter af Venedig; alla kostymer iro äfven, efter gamla målningar, med historisk rohet verkställda, och domstolsscenen, med dosen öfverst i rådet, påminner verkligen i sin :otaleffekt om Paulo Veroneses herrliga taflor. Utom dessa båda Shakespeareska stycken äro redan uppsatta Mrs Inchbalds roliga komedi Every one has his fault och en pantomim, kallad ;Harlequin and Duke Humplireys dinner,, rik på scenförändringar, metamorfoser och upptåg af alia möjliga slag. På Covent Garden ger man älven en ny pantomim Guy Earl of Warwick, or the Dun Cow. Den bruna kon) var enligt den gamla sagan ett vidunder, som åt upp unga flickor och utbredde fasa: kring land och rike; Guy of Warwieck dreg ändtligen ut som en annan Saukt Göran och slog ihjel monstret, och man förevisar ännu på Warwick Castle den tappre earlens gigantiska svärd, lans och hbjelm. Det är denna historia, som här blifvit uppstufvad med en mängd arlekinader och humoristiska påhitt. Sceneriet utmärker sig genom en mekanik, som verkligen är drifven till ett non plus ultra af fulländning i denna väg. För öfrigt hafva nästan samtliga teatrarna under de sista veckorna haft att erbjuda något nytt romantiskt skådespel eiler något diableri; det är en sak, som oundgängligen hör till nyårshelgen. Sålunda har man på Haymarket sett Månmenniskan,, The man in the moon,, göra ett besök i vår jemmerdal, för att söka sig en brud i den skönaste flicka under månen, och på Adelphi-teatern och ÄThe olympie, bar Arlekin varit framme och figurerat i olika karakterer och äfventyr. I musikväg är intet nytt att annotera. Man ger Norma, på Covent Garden, — deri miss Adelaide Kemble som alltid gör furore, — och pLucie de Lammermoor, på Sadlers-Wells-teatern. Man sysselsätter sig redan med hopsamlandet af personalen för den italienska operan, som man boppas skola kunna öppnas redan i slutet af Februari. Giulia Gristi, Persiani, Lablache och Mario äro bestämdt att påräkna från Paris. Mamsell Löwe är äfven engagerad; deremot har fru Garcia-Viardot för sin osäkra helsa skull icke kunnat lemna något bindande löfte. Truppen kompletteras af fru Molteni och herrar Santi, Guasco och Ronconi; den sistnämnde är en af Italiens yppersta barytoner. Balletten kommer att illustreras af Carlotta Grisi och mot slutet af säsongen äfven af den lilla tjusande mamsell Cerito. De mera sangviniska hoppas ännu alltjemt att Rubins skall låta öfvertala sig att återuppträda, åtminstone för ett inskränkt antal nätter, såsom man här kallar det. Efter den vanliga öfversvämningen af pkeepsakes och Almanachs vid juloch nyårstiden barföljt ett litet stillestånd i den litterära rörelsen. Imedlertid erbjuda boklådorna ett och annat nytt, som förtjerar anmärkas. Hit hörer inom det poetiska facket lady Emmeline Stuart Wortleys The maid of Moscown, en dikt i fyra sånger, Angiolina del Allanon, ett drama i fem akter, och Lillia Blanca,, en italiensk berättelse. Westland Marston har utgifvit en tragedi i fem akter, kallad: The patricians daughterp, som vunnit mycken nåd inför herrar recensenter, och 4. Mahon, en satirisk dikt, London, as it was and ism. Vår humorist, par excellencep Mr Charles Dickens, har begifvit siz på en tur till Nordamerika, och skall förmodligen hos vännen Yankee finna icke mindre ämne till lustbara memoirs, och sketchesp än hos John Bull, af bvilken han redan lemnat oss så många odödliga drag. James Moriers nya heroiska roman Mirza, är onekligen ett rätt vackert arbete, men det lägger ingen ny lager till dem han redan förvärfvat sig genom sina förra verk. Han synes ha alldeles skrifvit ut sig, och detta icke så mycket i fråga om talangen, som i fråga om ämnet, hvilket hos Morier var persiskt i går, är persiskt i dag ech blir persiskt i morgon. Ett ämne kan på detta sätt uttömmas, och det är hvad som här skett. Den som läst Moriers andra saker, kan på förhand Mirzax utantill. — —t—- — —— :—