Aftonbladet – 24 januari 1842, sida 2

—————— ban uttalar den, hon ser blott på hans panna eller på hans sätt att pusta ut tobaksröken då han har sin pipa; — barnen se lika säkert, som Lavater skulle gjort det, när rätta stunden är inne att bedja om något, — jag ser på Pappa ögon att Han icke säger nej, — hviska de små — och nästan aldrig slår deras spådom felt. Detta sker genom ett slags sammangjutning af hel: familjens erfarenhet och observation, utgör hvac man skulle kunna kalla familjens själ, det me dium i hvilket alla dess medlemmars minnen hopp, fröjder och sorg lefva och röra sig. Prostinnans gissning var alldeles rigtig, mer prosten hade nu en gång föresatt sig att var: sluten, fastän hans min och en viss dragnin; kring munnen sqvallrade om, att han hade nå gånting rigtigt roligt att berätta; han såg så de småslug ut, och blåste tobaksröken ur sin pip: i en viss takt, då och då fångande en rin med handen. Nej mamma lilla, det är ingenting, det ä ingenting; men mins du hvilken dag det äl i dagy Det är den 48 Januaritror jag svarade frun amen hvad då, min gubbe?, Ah just ingenting, men i dag är det jus trettiotvå år sedan jag blef bjuden till salig ba ronen, mins du det; mins du min gumma hur ond han blef då jag yttrade att Gustaf ej bord; bli betjent, huru önd han vidare hlef då jag sa de orsaken att betjenter merendels voro odug liga — han drog fram sin Östergren — han son sedan blef kypare — som ett exempel af et helgon till betjent.