Aftonbladet – 22 januari 1842, sida 2

Vi anhålla dessutom om läsarens ursäkt för ängden af en inledning, som omöjligen kunnat indvaras, då det måste vara nödvändigt, att först ippdraga den omstridda stora tvistefrågan, sådan vi anse den böra och endast kunna uppfatas, för att underkastas någon diskussion. Hvad nu den Hwasserska afhandlingen specielt beträffar, så beklaga vi för sakens skull högligen, att. den, oaktadt hållen i en vacker anda och varmt, likväl troligen blir oläst af en större allmänhet, emedan den finnes så öfverlas!ad, icke blott med dessa medicinska vetenskapstermer, som förmodligen ej kunnat undvikas, emedan svenskan lyckligtvis saknar uttryck för en hop otäckheter; men med en otalighet akademiska ordasätt, onödigtvis, som göra framställningen ofattlig elier dock svårbegriplig för folk utom skrået. För att nämna två exempel bland hundrade: hvarföre kan icke Hr H., när han vill tala om det verkande upphofvet för något, nyttja det lilla, men af alla förstådda ordet orsak, utan i stället svänga sig med caussalmoment? en uppstyltad term, full af anspråk, men som betyder i sig sjelf intet det ringaste mer eller mindre, än orsak, fast den har det emot sig, att för mången läsare utgöra en gåta. Och hvarföre säger: han tidt och ofta somatisk, när han helt enkelt menar kroppslig? Är det då hans afsigt, att man ej skall förstå honom utan grekiska? Erler att man skall förvånas öfver hans ord, såsom orakelsprik? Eiler att ingen skall läsa honom utom universitetet? Detta är ett litet af de tusenfaldiga profven på det Ljupsinnighets-charlataneri, som en gång för alla tyckes vilja låda sig fast vid alt akademiskt, isynnerhet allt professerigt, lika oskiljaktigt, som Dejaniras tröja kring Herkules kropp, slutande med att döda sin man. Det i sjeifva verket Ysliga hos en person, likasom i en bok, upptäcker sig genom tankarnes inre osammanhang, sattsernas grundlöshet, då de pröfvas på djupet, cch en inkonseqvens,som ända tll ohjelplighet afslöjar sig på hvarannan sida, utan att kunna döljas genom alla de stora fraser man myntar. Hr Hwassers bok är likväl ganska intressant ur två skäl. Den består visserligen af ett mischmasch, ur hvilket det är alldeles omöjligt att utieta en annan mening, än alt författaren emot slutet vidgår och erkänner detsamma, som han i början högst fördömer. Vi skola snart se detta vid den nära undersökning, vi för sakens nönna storhet och vigt måste företega. Men författaren visar sig imedlertid vara en man, som läst och tänkt hvarjehanda), så att han f sitt arbete framkommer med den ena märkvärdiga sattsen efter den andra, och derigenom förskaffat oss uppslaget till en diskussion inför publiken, som vi annars saknat; och som blir verkligt intagande, emedan Hr H. kommit in på några af tidehvarfvets hufvudproblemer (t. ex. huruvida vår tid i könsväg tenderar åt Astaroths och Baals dyrkan; om Ofiterne m. m). För öfrigt skrifver han med värme och med ett för saken, såsom han ser den, ganska ädelt nit: vi bekänna öppet och uppriktigt, att vi värdere dessa förtjenster högt. Vi finna visserligen rätt sorgligt, då personer med bjerta brista på grundligt omdöme, reda och hvad man kallar sundt förnuft: men vi anse ännu mycket värre, då män med hufvud sakna godhet och eld. Af två onda ting föredraga vi det förra, en kategori, till hvilken Herr Hwasser hör; men ur deita erkännande af aktning för honom följer dock icke, att vi skuile lemna hans ytliga missförstånd, hans inkonseqvenser, hans pompösa tankeförvirring oanmärkta. Det ena skälet, hvarföre vi finna hans bok välkommen, är, såsom vi redan sagt, det medel den lemnat oss, att få några af de största frågor allmänt betraktade. Det andra skälet är mera negativt, men dock ej utan sin vigt. Herr H. framställer sig som en man, hvilken med högljudda, förväma och ytterst föraktfulla ord kastar sig fördömande öfver en sak, utan att ingå i ringaste försök till bevisning af hvad han derom yttrar: han tager blott helt argusiskt för afojordt att så är. Men nu — när han omsider och efter mårga omvägar ändtligen skall säga hvad han vill, så innehåller detta — tillså stor del, som hans uttryck innefatta någon mening — alldeles det, hvilket han ifrån början pådrog kyller, harnesk, handskar och tog de allrarostigaste bardisaner i hand för att stöta ned. Vi bedja läsaren noga fästa sig härvid, emedan det åligger oss att bevisa hvad vi sagt; men också, sedan det blifvit bevisadt, ådagalägger, att Herr H. — för så vidt, som han sluiligen uttryckt någon tanke — utgör en käömpe för Det ) Ehuru man dock vid flera böcker, som han omtalar, med förvåning märker, att han endast läst titlarne. Detta gäller i synnerhet om den franska och tyska konst-litteraturen.