Aftonbladet – 22 januari 1842, sida 2

nobis — heter det — hvad tror ni, mina damer, jag läser ännu med lätthet min Horatius och Cartius. Förhänget föll och åter började sorlet. —Det blef sednare; man gäspade, man bade tråkigt, man satt förgäfves och blödrade i alla de vackra gravyrverk, hvarmed borden voro öfverlastade. Ändtligen kom supgen — hvar och en reste hem till sig — alla försäkrade att de haft en oändligt intressant afton, hvar och en påstod att det varit serdeles animeradt; men alla återvände med glädje hem till sitt för att sofva ofvanpå alla nöjets strapaser. Så gjorde äfven baren Liljemark af Östraby. En tid hade förgått, hvarje dag hade Julie fått underrättelse att den öfverkörda gossen blef bättre och bättre. Ilon lät göra kläder åt honom som skickades till honom på sjukhuset. En vacker dag kommer Lucie, frökers kammarjurgfru, in, ledande en gösse vid handen; det var den lilla proteg6en, som på ett så besynnerligt sätt hade gjort sin första uppvaktning och som börjat med att drifva sin beskyddarinna ut på gatan. Det var en skön gosse af omkring tio års ålder. Sjukdomen hade gjort hans ansigte blekt, men de stora blå ögonen, ur hvilka sjelfva ärligheten blickade, det lockiga håret som i lediga rivglar flöt omkring hans hufvud, den lilla röda munnen med sina hvita tardrader, allt gaf gossen ett behagligt och intagande utseende. Gossen stod förlögen midt framför en Stor trymå och tummade på den lilla gröna kasketten, han fått; han vågade ej se upp, !y då såg han antingen sin cgen förlägna figur eller frökens, som lik en högre uppenbarelse stod framför honom. Julie å sin sida kände att hon rodnade; det var en tanke på den okände, som genomilade henne. Ändtligen bröt hon tystnaden och frågade: cär du frisk, min lilla gosse, är du