Aftonbladet – 22 januari 1842, sida 2

nu: alldeles bra?, — aJa hennes nåd, sade gossen och såg upp. aDu har väl plågats mycket, fortfor fröken och betraktade det djupa ärret i gossens panna; adu har väl plågats mycket, min stackars gosse?s Gossen smålog: adet gek snart öfver, hennes nåd; en sådan rispa är ej så plågsam. Hans min tillkännagaf likväl, att han ej sade sannt; men en instinktartad känsla ingaf bonom att för den unga flicka, som stod der så upprörd, göra sin skada så liten som möjligt. Julie märkte det. Detta drag af grannlagenhet och skonsamhet gjorde henne gossen änvu kärare än förut. Hvad heter din far? frågade flickan. Gossen såg ned framför sig, mena slutligen sade han: cJag har ingen far. aStackars barn således faderlös — men din mor?, — Jag har ingen Mor , svarade gossen. Ack, hennes nåd, jag har Lvarken far eller mor. Go:sen fästade vid dessa ord en bedjande blick på den unga flickan; denna blick sade: blif min far och min mor, jag saknar allt! Dessa ord så enkla, så vanliga, ty huru många fianas ej utan både far och mor, grepo dock Julie djupt i själen. Afven hon var utan far och mor, utkastad i en verld, ler hon ej kände sig hemmastadd; det var en slittrande verid full af gyckel, och hon var uppfostrad på landet; bland skogen och ängarae rifdes hon bäst. — Utan far och mor, upp repade hon derföre sakta vid sig sjel. Hela skilnaden mellan henne och gossen var, att hon salt inuti vagnen, då han kom under hästarne:. Faderoch moderlösa voro de begge. . dllvad heter du, min gosse? frågade Julie slutligen. cGustaf, hennes nåd. — tSäg fröken,, rättade kammarjungfrun. aFröken, sade gossen Och rodnade åt sin opassande titel. Nå, Gustaf, vill du vara hos mig och bli min beljent50sse 7, — aGud välsigne fröken för det ordet :opade gossen och ryckte re hand till sig och kysste den — a et vil jag; jag skall vara snäll jag.e (Slutet förjer.)