Aftonbladet – 21 januari 1842, sida 2

Det ar en smula karrikalur, som allbtd, men karrikeringen ligger denna gång angifven i rolien, och är för öfrigt objektivt hållen. Herr Torrslow spelar åoktor Murr med så mycken sanning som den föga naturligt teckndde karakteren medgifver. Mamsell Lindmark är den lilla enfalden; hon är, som sig bör, mycket enfaldig, men äfven ganska naiv och näpen. Mamsell L. är en acqvisition för den Torrslowska teatern, hvaraf den synes skola komma att draga allt mer och mer parti. Furstens smårump, är en liten bagatell, som kanske ändå skulie taga sig mindre slätt ut, än den gör, såvida icke titeln vore egnad att väcka ens förväntan om någonting rätt pikant. Den kamarilla-intrig, som här förekomiuer, vidrör ingenting värre än en rivalitet meilan fursten och hans egen favorit S:t Alban, med anledning af en ung dam, som genom sin skönhet på samma gång intagit båda deras hjertan; favoriten spelar sin böga herre det spratt att bakom hans rygg bedrifva sakeu till sin förmån samt att slutligen genom en diplomatisk fint förmå sjelfva sin tillkommande hustrus tant, hvilken hittills varit bans verksammaste motarbetare, till att bifalla partiet, och fursten är og ädel att hålla god min och läsa välsignelsen öfver de båda älskande. — Det är i Toscana man finner en sådan högsinnad man på den storhertigliga tronen. — En liten tåe-å-töte ielan favoriten och tanten, hvilken tar honom för fursten sjelf, är lustig nog, och den skälmska min, hvarmed berr Torrslow — Saint Alban — här slutligen stjäl jen kyss af den pryda och tillgjorda fru baronessan, underlåter icke att göra effekt; raen dermed är nästan också punkt och slut,och det I hela lemnar intet intryck. I Imedlertid har Hr Toirslow alltid antingen något nytt eller någonting gammalt! godt att bjuda på, och hans teatersalonz är de flesta yvällarna öfverfull. Under detta spe!ar den kungliga theatern Herr de Chapolard,, Banditbrudena, Onkelns h-mlighetr, och himlen vete hvad allt för jemmerliga saker ur den gamla fjerdingen, eller tröskar den dag ut och dag in med ett och samma stycke, såsom med Kirleksåryckenn, och man hör sedan klagomål öfver att dagskostnaderna knappast betäckas. En vacker afton ger man oss förmodligen följande program: Otto af Wittelsbachp, historiskt skådespel i fem akter (stor framgång år 4834) tredje akten af Ornnästet opera i tre akter af Gläser, (stor framgång år 4837) samt Studenterna i Smålandx, bagatell i 4 akt (,stor framgåns 4833,) och meiJan pjeserna Phitomele-valsen af Strauss! — och om publiken föredrager att sitta vackert hemma och lägga sig borgerligt ait sofva klockan nio, i stället för att gå och se detta eller dylikt, kallar man den otack:am .... Apropå om Philomele-valsen, erbjuder den Torrslewska teatern äfven en annan punkt till jemförelse med den kungliga. Teatern i Kirsteinska huset har en helt liten orkester, anförd af en alldeles enskild musikälskare, men hvar Och en, som några gånger besökt spektaklerna derstädes, har haft tillfälle göra Gen anmärkningen, att med detta obetydliga kapell utföras mellan alla akter icke biott ganska omvexlande, utan äfven stora saker, uvertyrer af Mozart, Glöck, Rossini, Weber, o. d. Det må vara sannt, att de icke i allmänhet utföras på något mästerligt sätt, men det kostar likväl kapellehefen förmodligen icke så ringa möda att få dem till att gå så pass, som så, och det förtjenar alltid sitt beröm att man åtminstone arbetar och har god vilja. Det är en gammal könd sak, att inom den kungliga teaterns kapell råder ett alldeles motsatt system; det var en ordentlig evenemang, när man först började med de der Strauss-valserna till ett litet ombyte med de eviga Rombergska symfonierna, och nu, sedan hela verlden kan Rosa-valsen och Philomelevalsen utantill, står man precist på samma punkt som förut. Det borde väl annars ligga i den kungliga teaterdirektioneas magt, att ruska upp det skäligen kostsamma kapellet till något litet större verksamhet, och några vackra uvertyrer eller andra dels goda äldre, dels moderna orkestersaker skulle ändå alltid ge någon variation och något intresse åt de gemenligen så torra programmerna. För öfrigt är detta visserligen redan flera gånger anmärkt och lagdt theaterstyrelsen på hjertat, men det skadar icke att påpekas en gång till, och, som sagdt är, det rådande letargiska förhållandet? härutinnan framstår så mycket bjertare just genom jemförelsen med den Torrslowska teatern. . Rossinis ,Barberare lärer vara på god väg att återupptagas; det är ändå något att hoppas. Fru Gelhaar säges skola få den tili sin recett. För öfrigt repeteras sedan någop tid nästan uteslutande till vHugenotternar; på hvilken Meyerbeers opera den kungliga theaierdirektionen säges bygga allt sitt hopp. Går det, så är det bra! Man omtalar ryktesvis, att en ung dotter till teaterus förra direktör, presidenten Westerstrand, skall bereda sig till en offentlig debut å stora operan; man har, länge hört henne omnämnas från mera enskilda spektakler såsom egande vackra anlag för den dramatiska konsten, men hon skall nu sjelf hafva deciderat sig för den lyriska scepen; det blir alitid en konnäsans att göra. Under väntan på detta, bereder man sig imedlertid, att på fru Erikssons recett 1 morgon se M:ll Hövavist cåsom Richelicu. 0. 0.