sjelfva sedebegreppet må för öfrigt vara hu rudant som helst. Hvad som nu börjar stegr Det-går-an-litteraturens värde, är, att den ifrår novellisternes händer synes vilja komma i ve tenskapsmänsnens. Man har således att hoppa: ett grundligare upptagande af de ämnen, son röra mannens och qvinnans förhållande till hvarandra, såväl inom familjen som i staten, oct detta närmare utreddt, såsom det förtjenar, icke biott psykologiskt, utan äfven fysiskt. Hr Hvassers lilla bok om äktenskapet kan man väl icke tillerkänna serdeles vetenskapligbet, 1 sig sjelf; men den är likväl skrifven af en vetenskapsman, och tyckes antyda, att åtminstone banan vill öppna sig för förnuftiga undersökningar öfver ett af de vigtigaste sociala ämnen. För att kunna företaga en sådan, och i jemförelse germed bedöma Hr Hvassers bok, torde det först blifva nödvändigt, att försätta sig på den ståndpunkt, hvarifrån författaren till novellea Det går an — som gifvit första anledningen till hela deana strid — utgålt, samt angifva, hvad vi tro vara hans syftemål. Vi vilje således inleda saken med att söka uppdraga och utveckla gruaddragen till den såkallade Det-gåran-theorien, men under den uttryckliga reservation, att Atonbladet, om det än för sin räknirg instämmer i denma uppfattning såsom en tankebild in absiracto, likväl på intet vis skulle vilja förorda dess tillämpning i verkligheten isoleradt, d. v. s. utan sammanhang med andra civila reformer i afseende på qvinnans bilining och borgerliga rättigheter samt, vissa samhällets nödvändiga fordringar i afseende på familjeförhållandet — ena tanka, som vi för öfrigt bestämdt tro oss känna, att äfven författaren till Det går an hyser. Grundtanken i det ursprungliga Det går an, sådan vi uppfattat den, anse vi oss således på följande sätt kortast kunna uttrycka. För alt sedlighet och lycka (såvät inre som yttre) skall kunna ega rum uti förhållandet emellan man och qvinna, fordras oundgängiigen, att dem emellan måste finnas andelig kärlek, en sympathi, åtminstone så stor, att, om den icke är absolut (hvilket emellan tvenne själar lär vara omöjligt att få begära), den dock öfverväger stridigheterna i lynnena, och en verklig själsöverensstämmelse således, till större eller mindre, men dock alltid till någon betydlig grad, blir möjlig. Endast härigenom adlas det fysiska förhållandet emellan könen, emedan detta då icke framträder ensamt, blott eller öfvervägande materiellt, utan det kroppsliga nedbålles till att allenast utgöra ett underlag, en fot, en jordisk bas för makarnes lif, men det ideala, rena, sköna, verkligt kärleksfulla utgör det öfre och herrskande. HEadast härigenom kan mannens och qvinnans sammanlefnad blifva helig i sann och oskrymtad me-. ning, såsom grundad på en himmelsk princip och icke på en blott teliurisk; endast bärigenom bevaras också generationen i sin möjligaste ädelhet, emedan barnen nästan alltid genom lynne och helsa bära vittnesbörd om måittet och be-: skaffenheten af sina föräldrars kärlek till hvar-; andra. Detta sednare är i synnerhet vigtigt för! staten att behjerta, emedan naturen af dess befolkning och skaplynnet hos uppkommande generationer bestämma hela samhällets framtid. Detta, om barnen, fordrade en hel betraktelse; för sig; men vi återgå nu så länge till de begge: makarne, föräldrarne. Når förhållandet emellan mannen och qvinnan är blott och bart kropps-:; ligt, kan det omöjligen vara sedligt, emedan det då icke har något andeligt uti sig: det kan då! lika litet vara religiöst. Mer likasom utan eni inre och sann kärlek, makarne emellan, nen sedlighet hos dem är till, hvad könsförhållandetj beträffar; så kan, utan den, icke heller någon lycka gifvas, hvarken betraktad såsom trefnad för deras själar eller såsom välgång i dera: hus-! håll, ekonomiskt förståddt, enär hvar och en begriper huru bärmed skall gå, om den ena parten drar till venster, den andra till höger. Med! få ord: förhållandet emellan man och qvinna är icke ett sannt äktenskap, så fort hos dem icke finnes andelig kärlek till hvarandra, bestående! uti en verklig själsöfverensstämmelse. Grundtanken i Det går an synes således vara, att den opponerar sig emot den närvarande. äktenskapsinstitutionen i staten, derföre, att den-! na går ut på helt annat än det ofvavnämnda och oftast på motsatsen. Man må för öfrigt gilla hvilketdera man vill, antingen den så kallade Det-går-an-theorien eiler dena gängse institutio-! nen; men omöjligen kan man blunda för det faktum, som obestridligt eger rum i en ganska: stor del af alla de föreningar, som institutionen gifver tilel af äktenskap. Inrättningen, sådan den är, viger ofta menniskor icke blott till olycka för hela lifvet, hvilket, så illa det må vara, dock är ett mindre, utan äfven till grof last, obygglig materialism, köttslig sinnlighet (allt detta,: nemligen, som eger rum hos två personer af olika: kön, då kärlek dem emellan icke finnes); hvilket ur religionens ocn moralitetens synpunkt måste. anses förfärligt. Grundtanken i det går an påstår således, att den gängse institutionen här felar: 4:o Emedan den sätter sin stämpel på före-. ningar, OM hvilka den alldeles icke vet eller ens kan veta, huruvida de äro som sig bör. (Den förutsätter väl, för att döma efter vigselformuläret, kärlek emellan kontrahenterna, men vet icke, och kan icke veta om och när den kedrages, så att den kan råka sammanviga hvad man aAlldalaa 20 1 —oo Ia anrgmane 2 rt tin hand