Aftonbladet – 18 januari 1842, sida 2

litärerna drucko madera och nickade åt hvarandra vid hvart glas under frammumlande af något fruntimmersnamn. Magistern ropade på senap utan att få någon, handelsbokhållaren trummade en marsch med gaffeln under afvaktan på mat, jag besåg matsedeln och Dillman lyssnade med ett halft öra till samtalet emellan eleganten och den gamle herrn, hvilket tycktes intressera honom. Knuten, sade den gamle herrn, lär just vara att gubben har arfvingar till höger och venster, både lagoch olagliga att jag så må säga)b Men ingen manlig — laglig åtminstone — närmare än jag, sade den elegante, och jag skulle tro, herr Åssessor — Man får väl se, herr Cratzman; — kände jag hennes morbror rätt, har han väl kycklingar till sina gryn. Hal ha! hal tillade smågnäggande var acsessor. Leonore!k hviskade den ena löjtnanten, nickade och drack. Celestinel suckade den andre, nickade och drack. Senap, jungfrul ropade magistern för fjerde gången; och trerm! terra! trrrm! klirrade bokhållarens gaffel.l Morbror min,, fortsatte den elegante, hade utom min mor och min moster Sporrsköld ännu en syster, som lärer vara gift någonstädes på landet; men den gode herrn hade aldrig någon beröring med henne; han försköt henne, emedan hon gifte sig mot hans vilja. Vare härmed huru som helst; rik som en Croesus var den gamle herrn; och äro herr Cratzman och fröken Sperrsköld hans enda arfvingar, så får jag sannerligen gratulera, och neg vet jag hvad jag gjorde i herrns kläder — kaka söker maka — hm, hm — en fogel i hand är bättre än tio i skogen — hm, hm, — herrn förstår. Eleganten antog en tankfull uppsyn.