Aftonbladet – 18 januari 1842, sida 2

Article Image
längelse såsom medel att förmå en anklagad till bekännelse; men att deremot år 1840 i det konstitutioaella Sverige en Underrätt icke dragit i betänkande att af egen myndighet förordna, att berörde medel i nämnde ändamål skulle användas mot en ännu om brottslighet oförvunnen. !) Anmärkningsvärdt är äfven detta exempel i ena udpunkt, då man med berömlig itver och uppoff:ingar sysselsätter sig med tillvägabringandet af en så högst nödig förbättring af ransakningshäikieza — och synes allminneligen erkänna att den häktade äger under ransaknimgstiden anspråk ait få tillgodoujuta lifvets vanliga och behöfliga beqvämligheter. Då man 4840 meddelar föreskrift om en tilltalads inneslutande i mörkt enrum, synes icke eller dermed just kunna förstås alldeles detsamma, som de i Hof-Rätters hemställan omnämnda mörka fängelser. Det är nemligen bekant, alt då det förhatliga och vanmärande gatuloppssiraffei år 41812 afskaffades, antogs en ny straffart, nerml. fängelse i mörkt rum. — Som förvaringshiktena vanligen varit å kommunernas bekostnad, efter rad och lägenhet, uppförde, utan att hittills bestämda föreskrifter blifvit meddelade, huru de skulle inrättas, hafva de ock varit i anseende till beqvämlighet sami beskaffenhet ganska olika, och de anklagade hafva icke synts ega något bestäm dt lagligen erkändt anspråk på att komma i häkten af en viss slags beskaffenhet. Annorlunda synes förhållandet vara nu, då mörkt rum utgör en föreskrifven straffart. Hvarje anklagad synes kunna ega ett rättmätigt anspråk derpå, alt icke något af de i lag eller författningar utsatte straff å honom tillämpas, förr än han blifvit till ansvar fålld, eller domen emot honom vunnit I kraft, elier han dermed förklarat sig nöjd, och sålunda icke eller i mörkt enrum under sjelfva ransakningen insättas, ty detta lärer icke kunna blifva annat, än att straffa en icke skyldig, såsom naturligtvis hvarje anklagad, till dess han är lagligen om brott förvunnen måste anses. Om det gäller angående alla straffarter i allmänhet, att de kännas olika af olika parsoner, synes dock detta förhållande i synnerhet inträffa med fänge!se i mörkt rum. Icke något straff verkar ofördelaktigare på helsan än detta, då det under en längre tid fortfar, atan afbrott i förening med ensli het, och enligt den erfarenhet man derom eger der Penitentiär-systemet blifvit iafördt, är det farligt att låta detsamma fortfara öfver 4 dagar. ?) Vi hafva äfven hört en aktad svensk iäkare, så som ett factum omiala, att en krigsman efter undergående af 8 dagars mörkt och ensligt fängelse, enligt läkareas öfvertygelse, aflidit i följd af straffets verkninger. Det synes således som vore det af behofvet högligen påkalladt, att läkare rådfrågades innan fingelse i mörkt rum ådömdes, och utan tvifvel måste så ske, derest minsta tvekan hos Domstolen skulle uppstå eller framställning af den anklagade ske om hans oförmåga att uthärda ett dylikt straff, alldeles på samma sätt som i fråga om spöeller risstraff ådömande nu äger rum. Det är således äfven af detta skäl mnödigt och med grunderna för strafftillämpning öfverensstämmande, att domstolen icke sjelfrådigt, såsom tvångsmedel under rättegången, använder fängelse i mörkt enrum. Härigenom betages den, emot hvilken det användes, rättigheten att erhålla frågan pröfvad af läkare och af högre domstol, såsom fallet är, då mörkt fängelse, i egenskap af straff, ålägges; ty om äfven domstoIen skulle meddela hänvisning till serskilda besvär öfver ett beslut, angående detta tvångsmedels användande, då lära de väl ej hinna i öfverrätt pröfvas förr, än tiden, hvarunder det är ålagdt, helt och hållet, eller till större delen, tilländalupit, och sålunda skulle en verklig sakfälld förbrytare njuta större förmåner, än den, som icka ännu blifvit om brottslighet fulleligen öfvertygad. Till sådana motsägelser leder antagandet af mörkt fängelses användande under ransakningen, för att tvinga till bekännelse. Häremot kan väl anföras, att mörkt fängelse är icke någon i allmänna lagen erkänd straffart, utan endast blifvit för krigsmän stadgad, men denna invändning torde dock ej förtjena något afseende, ty på samma grund skulle man kunna påstå, att arkebusering ej må som straff anses, derföre, att det ej förekommer i allmänna lagen, utan endast i krigsartiklarna. Sadan vi sålunda försökt närmare bestämma, ur hvad synpunkt fängelse i mörkt rum rätteligen bör betraktas, skola vi försöka att närmare utreda meningen med uttrycket svårare fängelse i berörde lagrum. !) En Gardist Vik, anklagad för mord å Knappnålsmåkaren Klingbjert. 2) Se bland andra Das Pönilentiär System von G2sse, Weimar 142359 SS 26.

18 januari 1842, sida 2

Thumbnail