Aftonbladet – 18 januari 1842, sida 2

tortyren kommit att anses såsom ett lagligt medel att aftvinga bekännelse. Ursprungligen besagnades detta medel endast mot slafvar, hvilka voro i Rom, liksom annorstädes hos de gamla folken, beröfvade nästan alia menskliga rättigheter; men sedan Romerska folket sett sin politiska frihet förstöras, blef under kejsarnes tid bruket af tortyren äfven utsträckt till fria män och begagnades flitigt i de statsaktioner, hvarigeaom Roms utmärktaste män decimerades. I Tyskland erhöll tortyrens begagaande stöd aflag medelst Carl V:s nya kriminslo:daring af år 1552, vanligen kallad Carolina. Härlenaadss bestämdare föreskrifter derom, och det geaom praxis införda bruket inskränktes, så att äfven i detta hänseende visade sig deuna berömda författning välgörande. Sedan medlet af förra århuadradet började den bättre öfvertygelson om det orättvis: och ändamålsvidriga i tortyrens användande ati göra sig gällande, och densamma blef i följd deraf äfven i Tyskland afskaffad; men detta gick så långsamt, att det skedde i Bivern och Wärtemberg först 1806, i Hannover 41899, i Weimar sam: hertigliga Sachsiska staterna 1817 och 41819, och i Baden försvunao da sista spåren af tortyren ej förr, än genom författningen dena 25 November 1831. I Danmark upphäfdes tortyren genom föriattningen d. 21 December 4770. Redan 46383 förklarades deremat i Svenska förordna. om generaloch rezementsrätterna, att ingen bör plågas: eller pinas till bekännelse, eftersom den här ,obrutlig och i sig sjelf farlig och oviss voren Samma förklaring upprepades ock i sjöartiklarna 1683, 23 punkten, Uti 1731 års lag stadgas äfvea uti 17 kap. 37 S R. B., att domare eller Konungens befallningshafvamde ej må låta någon till bekännelse piaas eller plågas, och att om någon det gör skall han plikta efter omständigheterna. Men härtill fogade lagstiftaren dock tillåtelse för domaren, att i grofva brottmål försöka med svårare fingelse att få sanningen i ljuset, derest bindande och fikaande omständigheter finnas emot den anklagade; dock borde dermed varsamligen förfaras. Troligtvis hafva dock stundom domare eller andra auktoriteter, dels i följd af den praxis som var gänsse i Tysklaul och Danmark och som må hända äfven sträckte sin verkan tiil Sverige, helst flera provinser af Danska riket med Sverige under 47 seklet införlifvades, dels ock i följd af ofvannämnde sednare momentet i 47 kap. 37 S R. B., företagit sig att, emot lagens uttryckliga föreskrift, verkställa pinliga förhör. — Hirom vittaar, såsom det vill synas, Kong!. Maj:ts cirkulär den 27 Augusti 1772, hvarigenom landshöfdingarne anbefalides, att derest några pinorum, der pinliga förhör kunde verkställas, funnos inom deras höfdingedömen, skulle desamma alldeles afskaffas och förstöras; äfvensom öfverståthållaren antydde: att skyndsamligen föranstalia, att den s. k. Rosenkammaren på Smedjegården, med flera tilläfventyrs i Stockholm befintliga pinorum, hlefvo försatte ur stånd att någonsin dädanefter kunna brukas till pinliga förhör. Imedlertid är den omnämnde 47 i 37 kap. R. B. ännu oförändrad och till efterrättelse gällende. Att det sednare momentet deraf icke är fullkomligen tydligt torde få medgilvas; det ser nästan så ut, som lagstiftaren sjelf fruktat derför, enär han serskildt uppmanat domaren, att bruka varsamhet vid tillämpningen deraf. Det måste således vara af högsta vigt för Domaren att skeffa sig en klar och bestämd förställning om hvad som förstås med det noz ob2stämda uttrycket esvårare fängelse.s Ena Öfver Domstol, nemligen Svea Hof-Rätt, fann sig ock föranlåten 4774 att hos Kongl. Maj:t göra en underd. förfrågan, om icke, då förvaringseller fängelserum i Sverige voro af flera slag, en del ljusa, varma och någorlunda beqvämliga, en del åter mörka, kalla, liknande vanliga källarehvalf, mer eller mindre under jorden belägne, der de eljest nödiga utrymmen och beqvämligheter saknades, dessa sednare måtte få nyttjas, åtminstone i mål, som rörde förräderi, uppror, röfveri och tjufaad, enär de häktade redan med så bindande liknelser och omständigheter voro besvärade, att de redan med halft bevis och derutöfver voro till gerningen bundne; men härå erhöll Hofrätten till svar att 4772 års författning om pinorums afskaffande vore så tydlig och klar, att ingen vidare förklaring deröfver behöfdes. Innefattar nu detta svar ett bifall till Hofrättens hemställan eller ett ogillande deraf? Oss synes som ordalagen snarare talade för denna sednare meningen. Af denna hemställan finner man åtminstone, ait Rikets första Öfver-Domstol år 1774 icke ansåg sig kunna utan efter inhemtande af Kongl. Maj:ts föreskrift, använda mörkt