Aftonbladet – 18 januari 1842, sida 2

ling, deri han skarpt kritiserade en skrift, utgif ven af Hans Högärevördighet stiftets Ephorus och tydligt visade denne prelats jesuitism och sträfvan efter hierarkiskt välde; de förskräckte consistoriales förklarade med darrande läppar, att min far skrifvit mot dea rena evangeliska läran, och så mistade han, när han vägrade — ej att bedja Hans Högvördighet om ursäkt i fal! något i hans skrift funnes bonom förnärmande — men väl att tillbakakalla hvad han skrifvit, sitt embete; och åt sonen, som vågade gilla fadrens handlingssält, nekades ordination .... Pah, jag kunde visserligen tvingat dem att prestviga mig, men jag föraktade dem mer än ett glas vatten. Jag arrenderade ett godt hemman, tog far och mor hem till mig, skaffade mig en rask hushållsmenniskav, här klappade han Anna under hekan, blef bonde ochp, slående mig på axeln, vär en fri och oberoende man, endast Gud och lagen för mina gerningar responsabel. Men nu ringer det till skaffning, som det heter på sjöImensspråket, kom, vi gå ned och få oss något 1 vesten; är du hungrig, Anna lilla? Hon, som hela tiden suttit tigande vid hans sida, svarade ett sakta nej och tillade: gå, gå, du Aaton, ned och ät, du vet jag spisar aldrig frukost, jag vill imedlertid titta i den boken du köpt åt mig i Norrköping, och hon framtog ur en svart redikyl en bok i gult omslag. Vi gingo ned i matrummet. Fullsatt redan! sade min kamrat, när han steg in, men en äl jdre man makade åt sig och gaf Dillman en vink joch så fingo vi plats. Vid samma bord sutto, utom 0535 två och den gamle herrn, tvänne löjtnanter, en magister med guldlorgnett, jemt fästad vid ögat genom musklernas sammandragning, en handelsbokhållare och en annan civil herre. Den gamle herrn, som tycktes mig ett mönster af artighet, samtalade sakta med den civila herrn, som var en riktig e!egant. De båda mi