Aftonbladet – 18 januari 1842, sida 2

Det är tydligt, att man, på grund af språks bruket, ej kan närmare bestämma betydelsen af detta uttryck, eller att den grammatikaliska tolkningen ej här är användbar. Men med tillämpning af den, för all logisk lagtolkning gällande rezel, att hvarje lagrum måste så förklaras, att ej någon strid uppkommer emellan dess tydligen uttryckta bud, eller dispositioner, måste medgifvas, att under svårare fängelse ej kan förstås sådant, som, enligt allmänna erfarenheten, måste anses pinsamt eller plågande för kroppen, ty då skulle sednare perioden i den förevarande paragrafen alldeles upphäfva den föregående, som förbjuder, att någon må till bekännelse pinas och plågas, en grundsats, som är så tydligen uttryckt, att tvekan derom -ej kan uppstå. Ett fängelse, t. ex., som hindrar den anklagade från hvila, derigenom, att han nödgas förblifva i stående ställning, eller ett, som genom en isande kyla kommer hans lemmar att förfrysa eller ådrager honom en sjukdom, är utan tvifvel ett verkligt pinorum. Att likaledes mörkt fängelse medförer kroppslig smärta, är uten allt tvifvel, och det är äfven, såsom redan är nämndt, i hög grad skadligt för helsan. Om man använder tumskrufvar, sträckbänk, glödande tänger, mörkt fängelse eller så beskaMadt, att det medförer kroppsligt lidande, för att förmå den anklagade till bekännelse, är i sjelfva verket alldeles detsamma, och det blir svårt att uireda, hvarföre det skulle vara oriktigare, attt. ex. genom sträckbänk tvinga någon till bekännelse, än att göra detsamma medelst mörkt fängelse i enrum, enär naranet visserligen icke kan göra någonting till saken. Dä imedlertid uttrycket svårare fängelse måste exa en bestämd betydelse, skulle vi vilja anse epitetet svårare böra tolkas såsom entydigt med ordet kensligt,. Enligt sakens natur måste någon gräns finnas för fängelsets svårhet, som ej kan ölverskridas, utan att det blifver ett pinorum, och vi kunna ej på annat sätt uppdraga deana gräns, än att i allt hvad ett fängelse är svårare än ensligt, det måste såsom ett pinande anses. Till stöd på vår mening kunna vi äfven åberopa praxis hos Högsta Domstolen. Det är just hufvudsaklgen på grund af 47 kap. 37 rättegångsbalken, som man velat stödja de, genom Kongl. brefvet den 29 Mars 1203 sanktionerade bruk, att insätta en med mera än halfva skäl om groft brott öfvertygad på bekännelse, d. v. s. uti ett ensligt fängelse, utan umgänge med andra än presten. Om det än må, såsom Lagkommitteen påstår, vara oriktigt, att af sednare momentet i 47 kapitlet 37 S. R. B. hemta stöd för en sådan åtgärd, hvilken närmade sig till ett slags extra ordinär eller provisionel bestraffaing ), så visar åtminstone denna praxis, att Högsta domstolen anser det omnämnde svårare fängelse böra endast vara ensligt Vi ämna visserligen icke uppträda till försvar för det antagna bruket, attinsätta personer, som blifvit för brott tilltalade, på bekännelse, men anse oss åtminstone kunna anmärka, act detta är på långt när icke så vådligt och allmänna säkerheten kränkande, som en underdomstolarne medgifven rättighet, att använda mörkt fängelse till framtvingande af bekännelse. — Först och främst sker beslutet om insättning på bekännelse, sedan målet genomgått alla instanserna och fattas af högsta domaremakten. Vidare äro, bland vilkoren derför, enligt 4803 års bref, att den anklagade skall vara en person, som gjort sig känd såsom vådlig för allmänna säkerheten. Man kan således anse insättning på bekännelse såsom ett slags preventionsmedel och på sådan grund rättfärdiga detta bruk. Slutligen synes den enslighet, som eger rum hos bekännelsefångar, icke vara af den beskaffenhet, som fängelse i mörkt rum; ty bekännelsefångar få emottaga besök af presten och vanligen sysselsätta sig med läsning af gudliga skrifter, och kunna således ej sägas vara alldeles sysslolösa. Huru skall man då bete sig? torde mången fråga, då en för groft brott anklagad nekar, 0aktadt de aldra tydligaste bevis om brottslighet? Ar det väl klokt och rimligt, att genom en frikänneisedom lemna honom tillfälle att vidare fortsätta sina ogerningar? Om denna fråga besvara; med nej, så finnes ju ej annat medel, än att på ett eller annat sätt söka med ondo eller godo förmå honom till bekännelse? Vi vilja härvid först anmärka, att om een bekännelse i allmänhet rätteigen må anses såsom det säkraste beviset på brottslighet, så kan likväl detta endast under följande vilkor antagas, nemligen: att bekännelsen är frivillig och beledsagad af sannolika omständigheter; 2:ne vilkor, som icke allenast af hvarje sundt men) Motiverne till Kriminalförslaget pag. 153.