Aftonbladet – 18 januari 1842, sida 2

fot, sedan jag sist såg henne. Jag gjorde Dillman uppmärksam häruppå och sade honom mina gissningar om hennes öfvergifna ställning. Stackars flickalp svarade han, men hvarföre har hon ock hvälft den der skopan öfver hufvudet på sig och tagit plats der de bespottare sitta? hon borde, som Anna der, hvilken eljest är rätt så godt hattfruntimmer som någon annan, och som en komministersdotter kan vara, tagit en nätt silkesduk öfver hufvudet och sålunda lurendrejat sin mamseils värdighet till Stockholm. Nu är och förblifver hon ett amphibium hvarken passande halfdäcket eller backen. Imedlertid gör det mig ondt om henne, hon ser from och god ut, jag vill gå bort och komma mig i tal med henne, ehuru jag just icke är någon fruntimmerskarl. Dillman gjorde så, tog plats på soffan vid sidan af flickan, som litet skygg jemkade på sig. Jag ställde mig på tillbörligt lyssnarehåll för att kunna höra hvad den der muntra menniskan Dillman skulle ha att säga bombasinseremiten. En vacker dag, mamselll började han.; Rätt vacker! svarade hon rodnande. En ful, svart skorsten den der, mamsell fortfor Dillman. Rätt svart! svarade mamsellen. ,Mamsell ärnar sig ända fram till Stockholm ? Jag gör detl I affärer ? Intet svar. oo Föriåt, frågan Var närgången ?p Åh, inte det, min herre—lb Uppmuntrad häraf fortfor vår arrendator: Den dec äldre frun i blå kappan och svarta hatten förmodligen mamsells fru mor eller följeslaka — en respektabel gummaly Nej visst icke, jag är ensam — ack tillade hon med en lätt suck, jag är tyvärr alldeles ensam. Det var ej bral, sade den frimodiga Diliman :