Aftonbladet – 17 januari 1842, sida 3

(Insändt.) En liten erinran till domare och psykologer. Det är en ej blott sällsam, men verkligt oroande företeelse, att höra Breitfeldt i den nu pågående ransakningen envist framhärda i sitt ohyggliga försök, att hvälfva skulden till mordet från sig på en fullkomligt oskyldig — ty som sådan måste man anse ynglingen Rumstedt, då emot honom ej finnes spår till anledning. då tvertom allt vittnar för bonom; emedan uppgiften, att han skulle gått nattetid i ett alldeles främmande hus, att mörda en alldeles främmande menniska, för att bära brottets lön och byte till en annan, är så vidunderlig, att det fordras en mer än vanligt stark tro, att ett ögonblick kunna anse den annat än för en saga. Det kan förklaras, att Breitfeld vid förhörens början trodde sig kunna möjligtvis bli fri eller slippa med ett lindrigare straff, i fall han förmådde väcka misstankar mot Rumstedt; men då han hunnit öfvertyga sig, att anklagelsen, långt ifrån att gagna honom, endast förökar hans brottslighet och att ban, äfven om han skulle möjligtvis, i brist af fulla bevis, kunna undgå döden, likväl är så komprometterad, så juridiskt och moraliskt befläckad, att hans framtid kan anses ohjelpligt förlorad; att ban ännu envist framhärdar i sitt påstående, röjer en grad af förhärdelse, som måste synas förfärande hos hvem som heldst, men framför allt bos en 20:årig yogling. Saken har blott en enda förklaringsgrund . och se här vår tanka i detta fall: under de alltför olyckligt beryktade trolldomsprocesserne under Carl XI:s minderårighet hände det mer än en gång, att anklagade — och att de voro oskyldiga, behöfver man i våra dagar ej bevisa — efter någon tids fängelse på sig bekände allt hvad man ville hafva bekändt, att de varit hos djefvulen, dansat, ätit och druckit med honom, ingått förbund med bonom, 0. s. v., och sådant, ehuru de visste att bålets död väntade dem, såsom följd af deras bekännelse. Inbillningen, närd af tidehvarfvets vidskePelse, och förstärkt genom fängelsets enslighet, hade på dem denna verkan. Månne icke möjligtvis förhällandet kan vara enahanda med Breitfeldt? Kan icke mörkret och ensamheten hafva småningom så exalterat. bans inbillning, att hans dikt efterhand i hans tanka antar en konsistens af sanning, så att ban sjelf tror på sina uppgifter ? Rönet vore åtminstone icke nytt. Kanhända skulle umgänge med nåson tänkande och välsinnad person och läsningen af goda böcker — icke rent af teologiska, hvarför an ännu tyckes hafva för litet sinne — på honom ittra en annan och mera välgörande verkan. Man 2emställer detta till de autoriteter, som bafva lagar28 skipande och verkställande sig anförtrodda, och ör hvilka litet menniskokännedom och filosofi ej AE Pt mm AA AA mn da