i landet, vester om Missisippi, som talar Fransyska, föranledde den maritima och koloniala deJea af det krig, som vi i Europa känna under namn af det sjuår:ga, och som började på den transatlantiska jorden flera år förr, än på den Europeiska. På dena tiden var det Fransmännen, som voro förenade med Indianerae och utmanade Anglo-Amerikanerne till blodiga strider på sin vesira gräns, strider, hvari det må i förbigående anmärkas, att Washington förtjente sina första sporrar. Som man vet, misslyckades den Fransyska planen helt och hållet. Frankrike förlorade Canada till England och Louisiana till Spanien. Uuder sjelfständighetskriget kunde planen ej mera upptagas, emedan Canada och Louisiana tillhörde fiendtliga makter; men redan då var det Engelsmännen som förde Indianerna till strid mot Nordamerikanerne; år 41842 upptogs likväl planen åter i något förändrad form. Ett förbund skulle förena alla Nordamerikanska Indianer i vester om de Förenta Staterna under den namnkunnige höfdingen Tecumseh, och för alt gifva kraft åt dessa bemödanden angrepo E-gelsmännen NewOrleans. Nu är en likadan plana i verket. Engelsmännen hafva norr ifrån utvidgat sina förbindelser bland Indianerne och söka vinna Texas; men för att här verka med framgång, måste de hafva en station i Cuba, och derföre kuuna Nordamerikanerne, som ai erfarenhet känna en sådan plans verklighet och faror, aldrig tillåta en ockupation af Cuba. Återvända vi nu till sistnämnde ö, så finna vi att ganska betydande hinder här ligga Engelsmännen i vägen. En talrik Jandmakt håller icke allenast Negrerne i tygeln, så att de icke lätt kunna tänka på en uppresning, utan ett hufvudsakligt hinder derför äro de fria färgade, hvilkas antal är ganska betydligt. Spaniorerne hafva aldrig behandlat sina slafvar så hårdt som Engelsmännen, ty förvärfslystnadens raffineri var ieke hos dem i lika grad rådande. Vidare bli slafvarne katholske kristne, hvilket ställer dem något närmare derasherrar, (?) och de kunna köpa sig ett slags frihet, d. v. s. en arbetsdag i veckan efter den andra. Flera negrer vilja också alls icke hafva någon frihet utan betala gerna en afgift till sin herre för att i nödfall hafva i henom en förespråkare. Med de åkerbrukande negrerne och de nyligen införde Bozalterne är förhållandet visserligen annorlunda; öfver dessa herrskar slafveriet ännu med lika mycken hårdhet och slafbandeln drifves med samma, till em del större, oförsynthet än förut. Det sämsta dervid är, att nästan endast karlar införas, så att slafvarnes tillväxt genom fortplantning ej kan bli betydiig, och om man ej vill eller måste uppgifva det nuvarande systemet, blir slafimportens fortsättning nödvändig. Det får emedlertid icke nekas att emancipationssättet, sådant det af ålder äger rum i de Spanska kolonierna, lätt kan utvidgas och öfvergången från negrernes slafveri till deras frihet kan verkställas betydligt lättare och med mindre fara än på de Engelska öarna, hvarest men nu är nödsakad att sammanrafsa arbetare från alla sidor. Man för de från slafskeppen borttagne Negrerne till Westindien; man värfvar sådane i Sierra Leona och bryr sig föga om, huru mycket tvång dervid användes. Men hvad som än må ske enskildt, så är likväl så mycket säkert, att Engelsmännen nu äro nödsakade att upprätthålla och fortsätta slafvarnes emancipation. Om nödvändigheten att upprättbålla den privilegierade Westindiska handeln i dess nuvarande skiek äfven härflyter deraf, derom äro Engelsmännen sjelfva alldeles icke ense. Likasom på de Spanska besittningarna, så herskar äfven i de fordna Portugisiska, i Brasilien, icke samma hat emellan racerna som i de En gelska. Att man i Brasilien genomskådar Engelsmännens egennytta i deras förföljelse mot slafhandein, är intet tvifvel underkastad:, och en tidning i Rio Janeiro, Despertador (Väckaren), innebåller häröfver i en artikel för den 922 Juli sistlidet år, kallad: Betraktelser öfver slafveriet några ganska skarpa anmärkningar. ,Brasiliens allmänna intressen, heter det deri, våkerbrukets så väl som handelns, stå i strid mot Englands enskilda intressen. Som wi ej önska att blifva trampade under fötterna och betäckas med smuts (nemligen af Englands makt och filantropiske skriftställare), så måste vi välja en medelväg för att förena det filantrepiska Engelska kabinettets åsigter med Brasiliens intressen. Nu följer en plan att inlocka, dels Europeiska utvandrare, dels äfven svarta, d. wv. s. fria negrer, och att för sådamt ändamål grnadlägga en stor association under statens uppsigt, på det de svarta, som man öfverför från Afrika, måtte blifva väl behandlade, endast användas till fältarbete och tjenst inomhus, icke försäljas och, efter ett visst antal år, försättas i frihet. EE a a KA I