varor. Man kan med skäl sätta i fråga, att er sådan fördom verkligen finnes. I alla länder bi behålla artiklar från vissa tiliverkningsorter der kredit de en gång vunnit, ända tills den falle; för varor af bättre qvalitet från en annan ort Svenska ur hafva t. ex. ägt den kredit, att de betalts fyra till 6 gånger högre än de utiänd: ska, och denna kredit fortfar ännu, sedan tillverkningen nära nog upphört. Mångfaldiga wu hafva biifvit införda utifran med Svenskt namn, och af de så kallade Hofvenskilazarne inkom för flere år tillbaka en upplaga, som, enligt kunnige urmakares omdöme, var lika god, som den gamla Svenska, och äfven, för det Svenska namnets skull, höll sig i pris med denna. Skånska klippingshandskar, ehuru ej så väl sydda som de utländska, hafva afgjord efterfrågan framför alla utländska kl:ppingsbandskar; Svenskt stångjern, Svenska trävaror, Svensk tjära och pottaska, hafva länge, för namnets skull både utomoch inom landet trotsat konkurrensen med dylika artiklar från andra orter. Svenska jernkanoner äro i detta ögonblick högt ansedde, och vi Svenskar tro åtminstone, att deras make ej finnes, hvarföre det ej heller faller någon Svensk in, att bland kanoner föredraga utländska. Samma förhållande är med en de! Svenska huslärfter. Vissa Svenska äggjera, tillverkade af så kallade fuskare, eftersökas företrädesvis, och det vore ej värdt att bjuda konsumenten utländska. Andra äggjernssorter åter hafva af ålder blifvit så vårdslöst tillverkade, att de utländska nödvändigt skulle uttränga dem. Men när snickaren hos jernhandlaren reqvirerar eagelska huggeller hyfveljern, engelska sågblad eller engelska trädskrufvar, så sker detta ej af fördom mot svenska varor, utan af nödvändig omtanka att erhålla precist en så god vara, som han beöfver och icke någon annan. Vissa artiklars oeskaffenhet att vara utländska, är således att inse som en qualitet, en stämpel, den reIvirenten är rent af nödsakad att bruka, för utt göra sin reqvisition begriplig. Om denna ofta och företrädesvis af konsumenten fordras, å är det ett bevis, att de svenska varorne ej lugt, och hvem har man att tacka för denna edsamhet, om ej skråyrkenas envisbet att stå mot all förbättring i sina varor? Betraktar man detta, så blifva de ifrågavaande anekdoterna intet annat än ett Arguseri, vars syftemål påtagligen är att befästa arbearne i de stationära iderna, och likasom låta åskina, hvad som likväl aldrig kommer att reaisera sig, nemhgen att komsumenterne för blotta atriotismens skull berde föredraga en svensk ara af hvad beskaffenhet som helst, framför en ttländsk. Det mesta man i det fallet med hopp m framgång kan begära är likväl, att det svenka vid lika goda qvaliteter och priser må erålla företrädet.