-lom man sedan bara läser upp hela ramsan med I tillräckligt sjefförtroende, sa finnes alltid en hop menniskor som icke gifva sig tid att kontrollera I charlatanens inre tomhet och derföre ropa: lAnfäkta är icke den der ändå ett stycke lärdare län de andra allesammanl och sedan går originalet triumferande omkring till åhörarne, i det Ihan säger: Se der hvad jag till komplett eviIdens deducerat. I För att nu i korthet antyda eller rättare erinra om våra egna flere gånger förut yttrade tankar i dessa ämnen, och tillika visa skefheten äfven i sjelfva utgångspunkten för den här vidrörda artikeln, bör det först och främst anmärkas, att arbetsklassernas närvarande belägenhet icke har något sammanhang med skråens upphäfvande, och detta dels derföre, att det är bevisligt att arbetarne i de egentliga handtverken icke hade större utan tvertom mindre arbetslöBer den tiden skråen florerade, ett förhållande som äfven ännu i dag kan genom en jemförelse ådagaläggas deraf, att t. ex. gesäller i de flesta yrken ännu hafva vida större dagspenning i Frankrike der skråen äro upphäfna, än i de delar af Tyskland, hvarest de finnas qvar; dels ock derföre, att nöden i Frankrike, som härrör af tillfällig brist på arbete, icke kan sägas existera inom de egentliga handtverksklasserna, utan är en följd af den tilltagande fabriksbefolkningen, som vida mer än handtverksarbetarne är beroende af kapital och machineri. Handtverksarbetaren kan, om han blir utan sysselsättning hos en mästare, vanligen ändå på egen hand förskafia sig sitt nödvändigaste lifsuppehälle med sin slöjdfintlighet och några få verktyg, vanligen tills han får plats hos en annan mästare; men fabriksarbetaren, skild från den machin eller detalj han haft att sköta i en rörelse raed stor arbetsfördelning, står såsom med afhuggna händer. Härmed vilje vi ingalunda hafva sagt, att ej dåliga konjunkturer stundom kunna uppstå äfven för handtverkaren, serdeles om denne är för mycket inskränpkt i sjelfva tillverkningens art, t. ex. om hans yrke är uteslutande egnadt åt tillverkningen af sådana varor, hvilka äro underkastade modets förändringar och möjligen denna tiden äro mycket efterfrågade, men en annan tid försvinna ur bruket; men derföre hafve vi ock, som vi här tage oss friheten erinra, flere gånger yrkat nödvändigheten, hvad de Svenska handtverken beträffar, att i stället för de nuvarande s. k. embetena, större societeter bildades, mellan alla som arbetade materialier af samma slag, t. ex. en för träarbetare, en för alla som arbetade i metaller 0. s. v. hvarigenom öfverflödet på arbetare i det ena lättare kunde ersättas af behofvet i det andra facket. För det andra är det något som bör tagas i betraktande i afseende på fabrikerna, att dessa naturligtvis helst sysselsätta ungt och raskt folk, men afskeda dessa då de blifva äldre och orkeslösa, hvarvid de eller deras hustrur och barn falla hela samhället gemensamt till last. Ingenting vore derföre billigare än en lag, att egare af alla sådana fabriker, som bedrifvas med fasta machinerier och mycken arbetsfördelning, afsatte, för hvarje arbetare under en viss ålder, t. ex. 45 år, någon bestämd årlig afgift, till en gemensam fond, hvilken skulle tjena dels tilll ett sparsamt understöd åt dem, för hvilka arhete ej finnes att tillgå, dels till underhåll it dem som blifvit gamla och utarbetade. Detta skulle göra vida mera än hvarje påtänkt any men sann organisation af sjelfva arbetet, som efter vår fullkomliga öfvertygelse, i verldens närvarande skick är en drömbild, hvilken icke kan realiseras så, att ej arbetet hufvudsakligen blir beroende af dem som äga och tillskjuta kapitalerna. För det tredje är det icke svårt att inse, att arbetarnes öfverklagade betryck i några främmande länder vida mindre härleder sig ifrån saknaden af skrån eller dylika associationer, eler ifrån något förderfligt inflytande af kapitalerna — ty det är just öfverflödet på dessa som föranleder fabrikers uppkomst och arbetsförtjenst — än ifrån helt andra orsaker, nemligen i England ifrån den stora nationalskulden och spannmålslagarna, som göra lifsmedlen der vida dyrare än annorstädes; i Frankrike ifrån underhållet af en orimligt kostsam armå, och i allmänhet uti de flesta Europeiska länder från en slverdrifven statslyx, den beskattning som deraf föranledes och den skarpa gränsskilnad emellan samhällsklasserna, som underhålles af politisktaristokratiska institutioner och som så mycket strider emot en sannt kristlig sedolära, hvilken antager, att alla menniskor äro bröder. Men det är just i den sista punkten, som det egentigen tar emot att medgifva några reformer; råga patronerna af Svenska Biet, der f. d. Utgifvaren nu lefver och har sin varelse, just ör att här i landet bekämpa alla nya och sanna Organisationer,, åtminstone så vidt de kunna vara fotade på menniskorätt eller äro i den stora Mängdens intresse. Vi komma nu slutligen till den tredje af ar;usiaderne uti samma nummer af Biet, som neddelar den sist omnämnde artikeln. De inrefatta ett alldeles nytt ämne, nemligen några mnekdoter rörande åtskilliga händelser, då peroner föredragit en utländsk vara endast deröre att den varit utländsk, och afsigten med ta — än gÖT Sm Jå re AJ ee On Pw SR hm AA mm at dn et pA LK an ÖT OA