Aftonbladet – 15 januari 1842, sida 2

var beskaffadt med den förridaren, som gaf sig at för Carl den tolfte. Embetsmannen var medsörlig nog, ehuru de der herrarne blifvit något sturska emot oss, allt sen de knappat al på ngens makt, liksom vi andra skulle blifvit sämre för det, då det Jikväl bör vara tvärtom. Tan sade oss, att den brottslige i början påstod sig vara den rätte; men det dugde ej länge. Han var ej mera kung, än Kula är fältmarskalk. Och jag, mitt gamla dumhufvud, som hade så åtit förblinda mina ögon! Hvem var han då? För guds skull, sög, hvem var han? sÅh, landshöfdingen hade ändå rätt; han var ingenting annat än en afskedad underoflicer. Der kom flere personer, som kände honom och hade tjent vid samma regemente. Han tillstod sanningen till slut och bad om nåd. Hör ni, min fru, han bad om nåd, och, bomber och granater! det gjorde aldrig kung Carl. Ian hete Benjamin Däster. Tvi, ett såda.t namn! Benjamin! så kalla sig endast judar, och ej kristne män. Tänk om han vore jude och vi fått en sådan på tronen . . . . en Judas som förrådde sin egen herre och välgörareln Bertha stod förstummad; hon tryckte handen hårdt emot hjertat och tycktes ej hafva mod att fråga eller höra mer. cÄnnu har jag mer att berätta fortfor Kula efter ett ögonblicks tystnad. Vårt sändebud till Dalarzse grep man helt simpelt och förde honom ti!l Stockholm, jemte nigra andra, som ejort gemersam sak med honom. Jag såg sjelf, då han på fingkärra cch med trähandskar på händerna fördes in igenom Norrtull. Till all lycka såg han eller kände mig ej. Den use stackaren har redan vid första förhöret yppst allt, har angifvit mig såsom deltagare i upproret — ty så kalla de saken i hufvudstaden — och äfven er, nådig fru. Turk och ryss, jag ville vrida nacken af honom, den kacklande