Aftonbladet – 15 januari 1842, sida 1

att ransaka i detta högmål, som väckt oro på höjdernan. Det berättas, om sant veta vi icke, att kung Fredrik under en jagt fick första underrälte!sen härom och dervid så darrade på manchetten, som man säger,, att han sköt bom på en björn; oeh detta ansåg man för ett ledsamt omen. Ehuru eken långsamt utvecklar sina blad, hade dock denne skogens konung återtagit sin krona, utan att vänta på pretendenten, som lofvat på samma gång vara smyckad med sin. En sval skugga föll nu under de lummiga grenarna. Bertha satt här, en tankfull Egeria, som förgäfves väntade sin älskling; han hade nu fängelsets enslighet till rådgifverska, dyster och tungmodig som hon sjelf. Bertha, med hufvudet lutadt i handen, hade iutagit en måningsvärd ställning, bärledd af den rika naturen i hennes gestalt, och icke af konst; ty hvad behöfde hoa konsten, midt i naturen der hon trodde sig ensam? Hon märkte ej genast att en groflemmad boende hade stannat framför henne. Man såg på hans neddammade kläder, att han kom ifrån en långväga vandring, och på det bistra uttrycket i hans solbrända ansigte, att han icke hade något godt att förkunna. Bertha blickade upp och strök de mörka lockarna från panman; det var Kulas anlete, som mötte henne, men han var knappt igenkänlig. De yfviga knäfvelborrarne voro borta; han. hade måst beqväma sig till detta dyra offer, för att undgå faran att blifva känd och gripen, och äfven derföre hade han emot en bondes drägt utbytt sin munderingsrock med den ärofula skåran, hvilken han i goda lag plägade kalla sin riddareorden. Han stödde sig med högra handen emot en knö!påk — kanhända det der bältre vapnet, som pretendenten lofvat honom — och sträckte den venstra emot Bertha, i det han utropade: Stå upp! intet ögonblick är att förlora.